André Johansson

Pingisdrömmar

2012-01-18T12:30:00.008+01:00

Foto: Jens Eriksson

Alla mina drömmar handlar om pingis. Ja, inte alla såklart, men många av de drömmar jag minns tar mig om nätterna till Mockfjärd där ett seriesammandrag i pingis precis ska börja. Det är inget märkligt med det. Min uppväxt var i mångt och mycket Mockfjärdspooler och Falucuper. Tusentals timmar med den regelbundna övningen Falkenbergaren, svordomar över den äggformade pingisbollen Schildkröt och det lätta ruset i bussen från högstadiet i Krylbo över vetskapen om att helgen var ett enda stort distriktsmästerskap i Borlänge.

Det började som för alla andra Avestabor som kom i kontakt med Pingis med "Tömpa". Han kallades så, Leif Törnkvist. Han hade ett nabbracket utan skumgummi som hette Roland. Kortnabb. "Bra, Roland!", ropade han efter en flack, rak och otagbar backhand. Han bar alla sina saker i plastkassar och han kunde härma en skällande hund.

"Tömpa" arbetade på min mellanstadieskola. Där satt han på en stol och spelade pingis mot oss i uppehållsrummet. Det strömmade skrönor ur honom som hur han möte någon världsmästare från Japan och hur han ramlade men hur Roland då slog in sin raka, flacka och otagbara backhand trots att "Tömpa" satt på golvet. Han gjorde naturligtvis oerhörda intryck på mitt 11-åriga jag. När jag började gymnasiet fick jag i uppgift att skriva en uppsats om tre personer som betytt mycket för mig. Jag valde bland annat "Tömpa" (och Roland!). Den fick en stark fyra i betyg.

Nu är det många år sedan jag spelade pingis. Men sedan jag fick barn har jag blivit allt mer intresserad av dåtid. Eller barndom, snarare. Och barndom, det är mångt och mycket pingis. Det har gått så långt att ibland känns det som att enda utvägen är att damma av min Roland och väcka pingisdrömmen till liv. Suget blev inte mindre när jag läste en pingisartikel i Axess magasin av Anders Rönmark med rubriken ”Bollen som kom in från kylan”. Tesen är att pingisens status håller på att stärkas. Jag är inte säker på att det stämmer, men det vore välkommet. Jag minns hur volleybolltränaren i Avesta (ett slags bättre korplag), när träningstider skulle fördelas, skrek till min pingistränare Sven-Inge att han kan ta med sig sina pingisspelare och träna dem i sitt garage.

Det är ju praktiskt möjligt att börja spela igen trots att man passerat 35 år. Det finns ju flera exempel på att man prestera prima pingis långt upp i åldrarna (Waldner, Persson, Appelgren). Men jag får nog hålla till godo med det minipingisbord som jag fick i julklapp. För någonstans är det som Håkan Forsell skrev på min Facebookvägg när jag postade ännu en rosaskimrande pingisuppdatering:

Denna rörande, desperata pingislängtan mitt i samtidens uppgörelser!

Jag får helt enkelt fortsätta drömma. Det finns inte tid för pingis mitt i alla uppgörelser. Min Mockfjärdskvot är fylld. Pingishagarna har lagts i träda.

Jag får istället sätta mig på på en stol vid minipingisbordet och berätta för sonen och hans kompisar om hur jag drog in en diagonal forehandloop mot Teng Yi från knästående i en dubbelmatch i Söderhamn i början av 90-talet. Och hur man kunde höra någon ropa ”Bra, Roland!” från andra sidan hallen.

Barnkammarboken

2011-12-06T17:14:00.006+01:00

Man tackar inte nej till Amy Diamond. Eller visst kan man tacka nej till Amy Diamond, men har man barn och blir erbjuden biljetter till när Amy Diamond sjunger Barnkammarboken på Göta lejon tänker man att: Gör jag inte sådant här - hon har ju ändå gjort fantastiska "Fast forward" - ja, då står det väl inte på förrän grabben börjar blogga om hur jag sitter och smygläser mejl istället för att med hull och hår leka med den där tågbanan i trä och med hela min själ hjälper till att knöla ner en liten plastfigur föreställande Bamse i loket.

Så man tackar ja. Och det är Barnkammarbokstablettask och Barnkammarbokssnittar och Barnkammarbokspressfolk som berättar att: tro det eller ej men nu ska ni få höra – Barnkammarboken, den har sålt i en miljon exemplar. Och det, det är så mycket så det kan ni inte föreställa er.

Och man sitter där och smygmejlar i mörkret och lovar sig själv att inte äta upp den där andra Barnkammarbokstablettasken som man knyckte åt sig i foajén, men strax innan paus är man så trött på Prästens lilla kråka att man liksom häller ner de där söta fruktgélen - vad kan det vara, Palle Kuling? - i halsen.

Hur man åker hem i paus och hur man slås av hur mycket bra kommersiell pop det finns som inte är barnpop men som har ett, hur ska man säga, ett barnsligt, eller mer ungt, anslag. Men att det liksom aldrig finns i Sverige. Eller Amy Diamond har ju som sagt gjort Fast forward.

Men det jag menar, det är sådant här. Och det här, det är Perfume. Och det är ungefär så bra det överhuvudtaget kan bli.

Alvar bor inte här längre

2011-09-29T12:22:00.014+02:00

Här följer en text som jag skrivit i senaste numret av arkitekturtidskriften KRITIK.

Jag döptes i Aaltohuset i Avesta.

Eller Aaltohuset och Aaltohuset. När jag växte upp i Avesta kallade vi alltid det för Blå huset. Bruksarna sa Blåstället. En gång i tiden hette huset Ernst Sundh, och kallades Sundh center. Kärt barn har många namn. Men är det så kärt?

Aaltohuset i Avesta byggdes av Ernst Sundh under perioden 1957 till1961. Han var storbyggmästare och vän med den finske stjärnarkitekten. Huset ser sådär strömlinjeformat och suveränt ut som bara hus från den tiden kan där det står på krönet av en backe precis där city slutar och skimrar i azurblått.

Huset har åtta våningar. Det rymmer butiker, kontor och lägenheter. Högst upp finns resterna av det som Aalto beskrev som elitbostaden: etage, hiss rakt upp i vardagsrummet, hål i golvet med räcke runt. Den typen.

Det blåa huset i Avesta är ett av de två uppförda hus som Alvar Aalto ritat. Det andra finns i Uppsala, V-dala nationshus. Varför Avesta? Ja, han var glad i Dalarna, den finska arkitekten, formgivaren och professorn. I Hedemora fanns Svenska Artek som mellan 1946 och 1957 tillverkade hans möbler. Under en tid hade han rent av planer på att bosätta sig i södra Dalarna.

I mitten av 60-talet gick emellertid Ernst Sundh i konkurs. Aaltohuset bytte ägare. Inte bara en gång, utan flera. Det blev allt mindre ett Aaltohus och alltmer ett, tja, blått hus. Interiören i kontorslokalerna blåstes ut, elitbostaden styckades upp i tre, de blåa keramikplattorna föll till marken likt höstlöv.

När jag växte upp i Avesta på 80- och 90-talet var det detta hus jag lärde känna. Ett hus där jag åt min första friterade banan med glass (stans Kinarestaurang) och ett ställe där jag dansade min första tryckare (stans diskotek). Jag minns aldrig att det var ett hus man talade om med stolthet. Stolthet, det var stålet, speedwayen och skogen. Aaltohuset var blåstället dit man gick om man var sugen på sötsur sås. Eller om man hade ett ärende till Försäkringskassan.

Vintern 2004 köpte Ernst Sundhs släkting, Stefan Sundh, tillbaka huset för 20 miljoner. Han bor i Sorunda utanför Stockholm, och äger fastigheter i Hässleholm, Skövde, Tibro, Stockholm. Och sedan några år även i Avesta. Jag träffar honom på Kulturhuset i Stockholm. Han är knappt två meter lång, drygt 60-år och glad över att få prata om Aaltohuset. Jag frågar hur kopplingen ser ut till Ernst Sundh.

Stefan Sundh svarar att hans pappa och Ernst var kusiner. Och att Ernst Sundh var storfräsaren i släkten.

”Han byggde ju väldigt mycket hus, inte bara i Sverige. Det här med att åka upp till Avesta som man gjorde ibland på julen och somrar, det var en stor grej. Man åkte förbi Aaltohuset och tittade, och kanske fick man hälsa på hos Ernst och dricka kaffe.”

Vi pratar om ägarbytena och hur de påverkat Aaltohuset. Det är förbluffande lite av originalinteriören som finns kvar. En plastfontän möter en i entrén och allt utom de stora fönstren i trappuppgången är ersatt av en sliten 90-talsstil som man hittar på vilken vårdcentral som helst. Sundh suckar.

”Den stora katastrofala ombyggnaden gjordes på 90-talet, då rev man ur den gamla Aalto-inredningen i kontoren och byggde lokaler för Försäkringskassan och socialförvaltningen. Det var väldigt påkostat.

Inne i kontorslokalerna finns det inget kvar av det som Aalto ritade, och de är inte heller kulturskyddade. Bara vissa saker är det eftersom det är byggnadsminnesförklarat.”

Stefan Sundh var bekymrad. Det var inte längre något hus som man åkte på söndagsutflykt till. Med hjälp av arkitekten Anders Bexelius, som även ansvarar för V-dala nation i Uppsala, började de återskapa det som gick att rädda. De hittade en ett gäng keramikplattor i källaren och började lappa ihop fasaden.

”Vi kontaktade Arabia i Finland. De hade kvar formerna och färgnumren. Vi beställde 700, 800 till som vi kunde använda. Sedan satte vi satte igång med alla plattor som var skadade och vi bytte även alla fogar. Sedan dess har inga plattor ramlat ner.”

Därefter började de återskapa etagelägenheten. Den lägenhet som Ernst Sundh och hans fru bodde i på 60-talet när huset var nybyggt.

”När vi rev lägenheten, då kom det fram alltihop! Det enda riktigt stora vi behövde göra var det där hålet. Men hjälp av gamla foton kunde vi se hur tjockt räcket som gick runt hålet var genom att jämföra med människor på fotografiet som höll i det.”

Vad är dina planer för Aaltohuset?

”Planerna just nu är att hålla det i skick. Det finns tunga underhållsinsatser som behöver göras, men jag tror inte att man kan återskapa så väldigt mycket mer. Några dörrar kan vi återställa, men mer Aalto-miljö kan vi inte skapa.”

”Jo förresten, en sak till, jag ska ta ner Aaltoskylten.”

Det stod Ernst Sundh på huset från början?

”Det gjorde det. Nu står det Aaltohuset. Huset heter Sundh center i folkmun, och har alltid hetat det. Att ha en skylt på Aaltohuset är som att sätta en skylt på kyrkan det står: 'Kyrkan'. Titta, här har vi världens finaste Aaltohus! Vad är det för trams. Det är larvigt.”

När jag växte upp sa vi alltid Blå huset.

”Men i generationen före dig sa man Sundh center. Och nu tycker jag att det här Blå huset är ett jävla fult ord. Blåstället har jag hört också.”

Hur var din bild av Alltohuset när du besökte det som liten jämfört med hur man ser på det idag? Hur har husets roll i Avesta förändrats?

”Jag tror inte riktigt Avestaborna förstår hur stort det här är. På den tiden när jag växte upp var det mer att: Oj, Ernst Sundh, den stora byggmästaren och här är hans stora hus. Sedan försvann ju Ernst Sundh och då stod bara Aaltohuset kvar. Och då har man kanske inte riktig klart för sig att det här är ett hus som är ritat av Alvar Aalto. I varenda bok om det han ritat står det här huset med. Det beskrivs inte som hans mest betydelsefulla verk, men det beskrivs som ett verk som är viktigt. Men det har ju inte Avestaborna koll på. Går man nere på gågatan och frågar folk på gågatan säger de: det är ful färg däruppe. Det är fult. Det är vad jag tror. Där har man en pedagogisk uppgift att få huset på kartan igen för att det ska ha en roll att fylla.”

Det låter som två helt olika hus?

”Ja, när Ernst ägde huset var det ett ritkontor och i entréerna stor det Aalto-soffor. På väggarna var det samma karaktär som på utsidan. Det var en väldigt annorlunda miljö. Det måste ha tett sig mycket mer imponerande på den tiden. När du växte upp var det ju bara skit alltihopa. Då förstörde man allt. Sedan var ju 70-talet ett årtionde som man gjorde mycket fult, v-jeans och allt möjligt konstigt.”

Jag ringer upp Per-Erik Pettersson, pensionerad rektor och stadsguide i Avesta. Han har hållit i guider i många år och de utgår alltid från Aaltohuset. Man märker att Aalto har en särskild plats i hans hjärta. Han är imponerad av vad Stefan Sundh har gjort sedan 2004. Utan honom hade vi till exempel inte fått se hur paradvåningen en gång såg ut, menar Per-Erik Pettersson.

Men han håller inte med om att Avesta inte förstår sig på husets historia. Intresset från Avestaborna är enligt honom stort. Många kan grunderna och vet att huset är arkitektoniskt unikt i Sverige. Det är hans erfarenheter från stadsguiderna i Avesta.

Men gäller det verkligen de unga i Avesta också?

Nej, säger Per-Erik Pettersson, där behövs det mer arbete.

Stefan Sundh har nyligen även köpt Avestas galleria, Plushuset. En plåtklädd köplada i andra ändan av centrum. Sundh berättar att tanken är att Aaltohuset ska trona uppe på sin höjd och liksom se ner på Plus-huset. Att de ska, som han säger, titta på varandra, hjälpa upp varandra.

Vi kommer in på hyresgäster. Ett historiskt hus utan intressanta verksamheter blir ju ganska tomt. Jag frågar Sundh och Pettersson om inte biblioteket borde finnas där. Då får man både kultur och offentlighet på samma gång.

De håller med, men menar att det dessvärre inte är särskilt realistiskt. Kommunen har beslutat att dess verksamheter ska bedrivas i fastigheter som den själv äger. Sundh skulle gärna se Avesta tidning och byggnadsnämnden i huset.

Idag finns det på markplan en kinarestaurang, ett gym, ungdomsmottagningen, en frisör och salong för fotvård. Kanske inte de sexigaste ställena i stan.

Jag frågar Stefan Sundh om inte kommunen har ett ansvar.

”Ja, de visar ju noll ansvar där. Jag tycker att de borde bidra på ett annat sätt än vad de gjort. När socialförvaltningen och Försäkringskassan flyttade försvann hyresinkomster på ett par miljoner. Hade det varit en liten fastighetsägare med stor belåning hade det ju varit katastrof. Då tyckte jag det var ganska dålig stil. ”

När man pratar om Aaltohuset är det omöjligt att runda Akropolis, det centrum som Aalto ritade på 40-talet och som Ernst Sundh ville bygga. Ett på på många sätt fantastiskt förslag: stadshus, studiesalar, hotell, bibliotek, butikslokaler och en teater klädd i koppar som hängde ihop i en och samma snedvinklade huskropp. Enligt Ernst Sundhs kalkyler skulle det kosta tre miljoner att uppföra om han fick hålla i hammaren. Stefan Sundh skräder inte orden.

”Det måste ha varit det största strategiska misstaget som Avesta någonsin har gjort. Hade det blivit så hade det blivit oerhört. Man hade byggt en stad i Alvar Aaltos anda. Det hade varit magiskt. Men så blev det inte. Det kommer aldrig att bli. Det var då man hade chansen.

Små kommuner har ju inte alltid de bästa politikerna. Alla är inte stjärnor. Så var det säkert på 40-talet också. De blev väl skraja.”

Per-Erik Pettersson är inne på samma spår och bläddrar i ett gammal nummer av ”Aalto” från 2006, tidningen som Alvar Aalto-sällskapet ger ut medan vi pratar. Rubriken på artikeln han refererar till är: ”En vild finne i ett mesigt Sverige”. Den handlar om hur Avesta inte var redo när världsstjärnan från Finland dundrade in med sitt storslagna centrumförslag. Per-Erik Pettersson håller med.

”Aalto låg ett par decennium före Avesta i synen på staden. Man var inte mogen för hans harmoniska helhetssyn.”

Björn Wiman, kulturchef på Dagens nyheter, var även han inne på samma spår i somras (2011-06-12). Han menade, i en kolumn på DN:s kultursida, att man valt en korvgubbe i plast på torget istället för att uppföra Akropolis. Budskapet var klart som korvspad: bruksarna förstår sig inte på arkitektur, de kommer alltid att välja korvfigurer framför kvalitetshus. Som om Avesta önskade att de hade ett Ajvar Aalto-hus istället.

Men man kan fråga sig, precis som Wiman, Pettersson och Sundh, varför man inte genomförde förslaget?

Först måste man konstatera att frågan är mer komplex. Drygt tio år tidigare hade till exempel Avesta byggt ett nytt stadshus där Akropolis skulle ligga. Det skulle man tvingas att riva om Aaltos förslag hade antagits. Kapitalförstöringen hade varit kopiös. Och man kan, kanske något cyniskt, undra vad som skulle husera i den kopparklädda teatern idag? Ett datortek? Försäkringskassan?

Och frågan är också om detta skulle vara något specifikt för Avesta. Masen är säkerligen lite mer försiktigt imponerad av en världsstjärna från Finland än, säg, en kulturborgare från Stockholm. Det tror jag gällde både då och idag. Men visst är det kittlande att försöka göra en kontrafaktisk historieskrivning. Det vore något för Aaltohuset att titta ner på, ett alldeles eget Akropolis. I Aaltohusets konferensrum finns idag en oljemålning på hur det skulle kunna ha sett ut. Det ter sig onekligen lockande. Men ju mer man studerar förslaget desto mer undrar man vilket demografiskt underlag det egentligen fanns för de storslagna planerna för bruksorten Avesta.

Men hur kärt är då det hus som faktiskt byggdes? Tja, sådär, skulle jag säga. Det har tydligt tappat sin forna glans. Bilden som Stefan Sundh tecknar från husets första år känns idag avlägsna. Och jag har svårt att se någon stor ljusning de närmaste åren. Stefan Sundh har visserligen gett huset en nödvändig upprustning de senaste åren, men mycket av Aaltos ande har försvunnit.

Har kanske Avesta aldrig varit mogen för Aalto? Jo, det tror jag absolut att de har varit. Och fortfarande är. Det handlar om hur man behandlar huset. Det måste vara innehållsmässigt intressant även för de nya generationerna som ska lära känna Aalto genom ett av hans två byggnader i Sverige.

När man idag besöker huset måste man vara arkitekt för att hitta Aalto-spår bland interiören. Det förbluffande hur lite man har sparat. En hissdörr, ett tappert försök att återställa etagebostaden. Annars: som vilken dussinkåk som helst. Ett hoplappat tomt skal av azurblå keramik fungerar fint som fond, men som levande landmärke blir det märkbart medelmåttigt. Eller som en arkitekt från orten sa till mig: "Det är ett fantastiskt kärl som det borde få koka i igen."

Hur det gick till när jag döptes i Aaltohuset? Avestas första pizzeria huserade i Aaltohuset på 70-talet. När min mamma besökte pizzerian blev hon serverad av en servitör vid namn André. När jag senare föddes kom hon att tänka på pizzerian i Aaltohuset och den sympatiska servitören. Jag döptes till André.

Och snart ska alltså Aaltohuset döpas om till Sundh center. Alvar has left the building.

Sockersnuten från Södermalm

2011-09-20T22:33:00.005+02:00

Och så tornar han fram igen, denna gång i avsnitt tre i Landet brunsås: Sockersnuten från Södermalm. En man i lagom tråkiga glasögon torgför sin syn på socker. Det ska han hålla borta från barnen, så att de mår riktigt bra, socker. Det vita giftet. Detta budskap lobbar han för på sina barns skolor och berättar om i Landet brunsås. De andra föräldrarna, berättar han lite sorgset, tycker att han är lite konstig.

Ja, tacka fan för det. Jag är uppvuxen på socker. Det var backar med Vira blåtira, jordnötsringar och Djungelvrål i tax-freeformat. Visst blev det lite för mycket, som man säger, av det goda. Men den där nolltoleransen mot socker som finns i koncentrerad form i olika mellanchefsmecka i storstaden, ja, den blir inget annat än en bisarr brygd bestående av lika delar larvig livsstil som präktig dumhet.

Jag har mött de där typerna i Sjöstan. De väljer dagis efter mest strikta sockerpolicy, viskar om ketchup så att inte barnen hör och bjuder sonen på en mörk pralin på lördagarna.

Inte nog med att barnen får en lite tråkigare uppväxt, de kommer naturligtvis att frossa i ljus Polly och Peps när de får mucka från sina sockersnutar till föräldrar. Om sockersnutarna vore värda sin vikt i socker skulle jag, på blanka tisdagen, varsamt smyga ner i en Pigall i surdegslimpan.

Bröllopsångest

2011-08-29T21:38:00.007+02:00

Man blir kall, stel, försöker skoja för att vinna tid. En sekund där man febrilt försöker fånga fattningen: Nej, sa jag det?! Jag skojade väl?!

I lördags var en sådan stund. Jag hade varit uppe på Hammarbybacken på bröllop och satt i en festlokal och väntade på att middagen skulle sparka igång. Det låg ett litet hemmasnickrat häfte på bordet. I häftet fanns en tidslinje som angav när gästerna lärde känna bröllopsparet: Håkan, My, Mikael, Karin. Mitt namn, André, stod mot slutet av 2006. Det var det vi började prata om, hur de kunde komma ihåg vid vilket år och månad som respektive gäst lärde känna bruden eller brudgummen.

Det var inte så svårt, berättade brudgummen, jag kom ihåg att du bloggade om mig som putslustig pseudoessäist. Nej, sa jag det?! Jag skojade väl?!

Det visade sig att jag inte skojat, och att jag hade bloggat om brudgummen som ett slags frejdig fejkstilist. Men, och där försvann sekunden av stel kyla, jag hade tagit honom i försvar. Raljerat, som man säger, över den enfaldiga etiketten.

Och jag kunde ägna resten av kvällen och prata om bilen jag fick låna för fem år sedan och hur jag av omsorg för ägaren glömde kvar en färgglad skiva med Future bible heroes för att balansera Ulf Lundell-boxen i handskfacket.

EDIT: Man fick välja en låt till bröllopet. Jag hade säkerligen valt den ändå, men den här gången var den självklar: The City.

I Avesta gillar de korv

2011-06-13T21:40:00.014+02:00

Jag får inte korven ur kroppen. Jag som hade tänkt vänta med en kommentar tills min lite större text om Alvar Aalto och Avesta är klar och publicerad. Men jag kan inte hålla mig.

Björn Wiman, kulturchef på DN, skrev i gårdagens tidning hur han tillbringat helgen i Avesta på högerläger. Där, mellan sillen och champagnen, sprang han in i historien om Avesta och Alvar Aalto, den finske stjärnarkitekten. Aalto ritade ett förslag på ett helt annat Avesta än det som vi ser idag skulle ha kunnat se ut. Det där är ju såklart en intressant diskussion, hur Avesta valde en plåtlada till galleria istället för kopparklädd teater, men jag tänkte lämna den frågan till senare.

Det är korvknorren jag vill åt. I avslutningen av krönikan menar Wiman att en korvfigur vid en korvkiosk utanför Plus-huset (plåtladan) är en "svårslagen lokalfärgad symbolbärare". Man förstår att i Avesta är man mer inne på ful korv än Aalto-arkitektur. Det spelar dessutom ingen roll, menar Wiman, att Avesta har världens största dalahäst och en ståtlig stålvisent på torget. Korven blir ändå den svårslagna lokalfärgade symbolbäraren.

Ni kan bygga hur många djurmonument som helst! Ni kommer ändå bara att vara korvgubbar!

Ja, så kan man såklart gå på och låtsas som att det inte finns ful korv i alla städer, kanske till och med i Enskede. Och att just den i Avesta säger något om just den staden. Men då får man också räkna med att gamla bruksarbor bloggar om att den där korvknorren, ja, det var nog det mest oförblommerade folkförakt man sett sedan kulturfolket gick loss på Plötsligt i Vinslöv. Jag tror faktiskt att man måste man måste vara uppvuxen i Stockholm, och inte på landsbygden, om man ska se sådana sanslösa samband. Det är som signaturen Lasse skriver i kommentatorstråden till Wimans text: ”För övrigt står det en korvkiosk utanför Aaltos byggnad vid Kungsträdgården i Stockholm också, som Wiman kan reta sig på”.

Ni kan bygga hur många Karl den tolfte-monument som helst...

Att det är just korven som får skit är däremot väntat. Medelklassen har aldrig gillat fläsk. Ja, om den inte är från en annan dalahåla, Gustafs. Där snackar vi. Prima kulturkorv.

Fem fina saker med Sjöstan

2011-06-11T08:33:00.003+02:00

När man läser min blogg de senaste två åren kan man kanske få för sig att jag inte alls gillar Sjöstan. Det stämmer såklart inte. Som bevis på det kommer därför här fem fina saker med Sjöstan:

1. City candy. Godisbutik med bland annat suverän salt haj och en föreståndare som är väldigt lik pappan i filmen Attenberg.

2. Tårtan. Bryggformation där sjöstadarna solar, fikar och tar sig ett glas Rotari. En bra dag kan man även se så kallad graffiti där.

3. Konstgräsplanen. En liten rar konstgräsplan som bor i en stålbur. Hit kommer även folk som inte bor i sjöstan, till exempel ryska taxichaufförer.

4. Restaurang Göteborg. Sjöstan som det ser ut enligt mäklarna. En egen stad som lever ett eget liv vid bryggorna, samtidigt som innerstan skymtar.

5. Lidl. Det finns något mycket vackert med att lägga en lidl-butik mitt i mellanchefmecka. Perlenbacher!

Bröllop i By

2011-06-07T23:14:00.004+02:00

Brudparet dansar bröllopsvals till Metallica framförd av en karateman från Avesta.

I söndags gifte sig min lillebror i By utanför Avesta. Det finns naturligtvis mycket att berätta om det. Det var till exempel Dalarna när det är som bäst: dansbana vid sjö, hembygdsgård, bar i en tombolabod. Men jag tänkte istället lägga ut mitt tal till lillebror och hans fru. Jag hade försökt lära mig det utantill, som en del i att i den här grenen ska ingen kunna slå mig! Stod i skogen i Skogsbo och läste det högt timmarna innan bröllopet. Satt som en smäck.

Men när det blev allvar kom jag såklart av mig mitt i talet och fick fippla fram luren, där jag hade det nedskrivet, för att hitta tråden. Jag kom i mål till slut. Helt slut. Innan jag hunnit andats ut är det en för mig okänd sociolog och standuppares tur. Han slänger ledigt ut ett tal genom ena mungipan och avslutar med att ta fram gitarren och sjunga en egenskriven låt till brudparet. Nästa gång blir det fusklapp.

Lillebror,

Eller ja, lillebror och lillebror. Ibland undrar man. Här står man själv med en enkel förlovningsring runt fingret. Ett ynka barn och inte ens en bil. Och går det en propp hemma så får jag ropa på Karin.

Men så har det inte alltid varit. Det fanns en tid när du såg upp till mig. Det var på den tiden då du gillade två saker mer än allt annat.

Pappas pizza och Fantomen. Då menar jag inte mannen i blå trikåer. Utan den blåa läskedrycken från 80-talet. Det var ju det bästa du visste när vi växte upp. Det gick så långt att du skrev en poplåt om pappas pizza och Fantomen som du spelade med din synth.

Men det har hänt en del sedan fredagsmyset på Rönnbärsgränd med mamma Marie, pappa Guran, kanariefågeln Hulken och bröderna Cartwright.

Du har blivit stor. Fantomen finns nu bara som seriefigur. Läsken är slut. Och du har precis gift dig med din stora kärlek.

Annika. Jag minns första gången jag träffade dig. Jag föste Mattias framför mig på Åhléns för drygt tre år sedan. Vi hade spelat squash. Du var ute och shoppade. Vi pratade om att starta en squashturnering i Avesta.

Hon verkade ju bra för att vara sann! Ni gillade båda sport och stål. Och glass. Vad kan man mer begära.

Det var bra. Och det blev sant. På knappt tre år har ni ett funkisslott och två barn tillsammans.

Du ska veta att jag är avundsjuk, Annika. Ingen mer än jag, en opraktisk slöfock, skulle behöva en man som Mattias. Händigaste karln i Karlbo! Dessutom lojal och med ett rättvisepatos som får Fantomen att blekna. Sen har du ett hjärta varmt som en masugn och en ryggrad som vore den gjord av härdat stål.

Och det måste jag såklart nämna, din hjälpsamhet. Har du ett problem, Mattias löser det. Jag har ofta inte ens hunnit sätta på kaffe innan han har programmerat min multifjärrkontroll och lagat diskmaskinen.

Men det fanns en tid då du inte var lika stursk. Jag kommer ihåg när jag fick köpa ut jordnötsringar åt dig. Du stod bakom kioskknuten och tryckte. En småblyg typ som var försiktigt företagsam.

Men sedan small det till. Universitetsexamen i Uppsala, chefstjänst på Järnverket, mönsterfamilj vid älvkanten.

Ja, Annika och Mattias, det så kallade livspusslet blir en enkel match för er. Två coola ingenjörer fixar det som ingenting. Snart har ni två bastuar, tre garage och hundra avundsjuka grannar. Framtiden är på er sida.

Jag är en mycket stolt storebror och svåger som önskar er all lycka som make och maka.

Leve kärleken!

Skål!

Mitt förnamn är André

2011-04-04T18:59:00.004+02:00

Vi var inte så många André i Avesta när jag växte upp. Jag minns vagt en som inte idrottade och som bodde i City. Så i min värld, det idrottsintensiva villaområdet, fanns det bara en André. Om man är uppvuxen i Avesta på 70-talet heter man Johan och Henrik. Eller möjligen Daniel.

Jag har i alla år trott att jag var döpt efter en allmän fransk finhet. Hon gillade ju sådant, min masmamma. Katten hette Cherie och min lillebror, Mattias, skulle från början vara Pierre. Och som ni kanske minns från det här inlägget finns även en faiblesse för tysk fuskadel i familjen Johansson.

För en vecka sedan, när jag var hemma i Avesta på besök, fick jag veta hur jag blev André. Plötsligt, i en instucken bisats i en Let’s dance-analys, visade sig att jag var döpt efter Avestas första pizzabagare. Ja, nu var han, André, väl mer servitör på den där pizzerian som låg i stans stoltaste byggnad, det blåskimrande Aalto-huset (läs mer här om hur Avesta kunde blivit Alvar Aalto-land). Men han var väldigt trevlig, pizzaservitören André. Han försvann snart från orten, men några månader senare i mitten av 70-talet kom en ny André till Avesta. Jag.

Det är inte den enda snabbmatskopplingen till min familj. I Björn af Kleens nya bok berättas historien om min brors kebabskor. Ja, det är egentligen ett par har helt vanliga herrskor i brunt skinn. Men de stack ut lite grand på bruket i Avesta. Så en dag när min mellanchef till bror kom in i matsalen på järnverket stod de där, herrskorna i brunt skinn, med en lapp bredvid. Utställningsobjekt 21: Kebabsko.

Rättad av regeringen

2011-04-02T12:59:00.002+02:00

Regeringen ringar och ryar i luren. En politisk sakkunnig i regeringskansliet har läst min text om Reinfeldt och är irriterad. Synd att en i övrigt intressant text grumlas av en så populistisk inledning. Så går han på. Jag tycker naturligtvis att han har fel. Men lite senare samma dag, strax innan jag ska somna, vänder jag i frågan. Han har rätt. Det är en onödigt populistisk spelöppning. Visst kan jag stå för den, men det hade varit mer rättvist att börja så här:

”Den annars så slipade statsministern slant plötsligt när han fick en fråga om hyresrätten i Stockholms innerstad. Reinfeldt motiverade den övervägande andelen bostadsrätter i innerstaden med hyresrättens hopplöshet. Själv menade Reinfeldt att gillar hyresrätten och att han bara beskrev ett samhällsproblem. Det blev rörigt. Oavsett vad han egentligen menade: Borgerligheten har länge haft ett paradoxalt förhållande till att hyra sin bostad.”

Subkulturen Sjöstadsbloggarna

2011-03-29T14:05:00.004+02:00

Jag hade som en sann Sjöstadare precis postat en powerpoint när jag ser att tidningen City citerat en av mina sjöstadsbloggar. Det är naturligtvis trevligt. Men det ställer krav. Sjöstadsbloggarna beskrivs som en subkultur i Sjöstan. Och jag är det enda exemplet som nämns. Från och med nu är jag alltså officiellt språkrör för subkulturen Sjöstadsbloggarna. Dags att ut och spana i sandlådan igen.

Borgerlighetens paradox: Allt ska hyras – utom bostaden

2011-03-29T10:18:00.004+02:00

Här följer en text som jag skrivit i senaste numret av arkitekturtidskriften KRITIK.

Den annars så slipade statsministern slant plötsligt när han fick en fråga om hyresrätten i Stockholms innerstad. Reinfeldt motiverade den övervägande andelen bostadsrätter i innerstaden med hyresrättens hopplöshet. Välfärdsprofileringen sprack för en sekund. Eller slant han egentligen inte?

Stadshusalliansen i Stockholm gick 2006 till val på att alla hyresgäster i kommunala bostadsbolag skulle ha möjlighet att ombilda sin lägenhet. Medborgarna skulle själva få välja bostadsform och ombildning sades vara bra för integrationen. Vallöftet infriades: alla fick möjligheten att ombilda, men de flesta nappade naturligtvis inte. Men i innerstaden, där det ekonomiska incitamentet många gånger var svindlande (köp för två miljoner idag, sälj för fyra i morgon!), har hyresrätten på kort tid minskat drastiskt i antal.

Inför valrörelsen 2010 var det främst de ombildade medborgarna som skulle vinnas. Politiska utspel anpassades till medelklassen i storstaden, den som flackar mellan blocken. En väljargrupp som sägs älska service som att renovera rör med ROT, putsa fönster med RUT, hyra en sommarstuga för jobbskatteavdraget, beställa en butler i tunnelbanan, bo på hotell för mellanchefstillägget. Att hyra service är hetare än en kakelugn.

Förutom bostaden då, som ska ägas till varje pris. Samma storstadsmedelklass som behöver en politik som löser det så kallade livspusslet ska äga sin bostad. Samtidigt visar undersökningar från SCB att hyresgäster sparar 30 minuter varje dag jämfört med de som bor i äganderätt. Det krattas löv ihop på en innergård på Kungsholmen, man beslutar om solidarisk betalning av varandras provtryckning av kakelugn på ett föreningsmöte på Södermalm, det skottas snö på den privata garageuppfarten i Nacka. Saker som hyresgästen inte behöver bemöda sig med. Den servicen ingår i hyran.

Det finns dessutom en historisk ironi när borgerligheten genom ombildning hyllar en i grunden socialistisk boendeform. Bostadsrättsjätten HSB bildades av Hyresgästföreningen i Stockholm 1923. Två senare, 1925, introducerades den första tvättstugan i Röda bergen, 1961 invigdes en HSB-skola på Lidingö. Riksbyggen, en annan bostadsrättsgigant, skapades av byggfacken på 40-talet och ägs framför allt av fackliga organisationer och folkrörelser.

Det är något som inte stämmer.

Att hyra sin bostad borde passa dagens politiska klimat. Istället ser vi en ny variant av egnahemsrörelse i Stockholm. Då, i början av 1900-talet, skulle man locka svensken med förmånliga bostadslån för att han inte skulle emigrera till staterna. Idag lockar man Stockholmaren med ombildning för att han inte ska integreras med statarna. Och det är dessvärre vad forskningen visar: Ombildning ökar segregationen.

Kanske beror denna politiska paradox på att hyresrätt är ett illrött skynke för dagens borgerlighet. Hyresrätten har fått ett slags vänsterstämpel. Hyra sin bostad ska man bara göra i väntan på villan i Nacka, annars drabbas den så kallade bostadskarriären. Det var inte enbart effektsökeri när MUF en gång bar T-shirts med devisen ”jag älskar att äga”. Ägandet har alltid varit heligt hos borgerligheten. Inget nytt där. Men det innebär också att service ses som något sekundärt. Detta rimmar illa med dagens rutrotade politik.

En modern bred borgerlighet borde ompröva sin ombildningsglada bostadssyn. För jag gissar att det är den stressade storstadsbon som ska vinnas även i valet 2014.

Bastubadarberättelser

2011-03-16T16:31:00.002+01:00

En tisdag i en bastu i Vasastan. In kommer en man med rund mage och bred Norrköpingsdialekt.

Har du pratat med han med öronpropparna? En jävla intressant kille. Han jobbar inom militärflyget. Där får man veta ett och annat! Vi ligger långt efter ryssen ska du veta. Ja jävlar, det finns väl inte någon som ligger efter oss längre. Han berättar både det ena och det andra, ska du veta, han med öronproppar. En jävla intressant kille. Du måste prata med honom någon gång. Du har sett han va, han med propparna, som brukar träna med hantlarna där nere. Det är inte som Norrköping där inte. Jag känner en kille där som aldrig ville berätta något. Allt var hemligt! Men det är bara struntprat säger han med propparna. Vi har ju inget att dölja. De gör väl förresten inget själv i Norrköping längre. Förutom joysticken, möjligen.

Han är i Bryssel nu, fick jag höra. Där tjänar de pengar vill jag lova! Jag blev erbjuden ett jobb där för några år sedan. 25 000 i månaden! Har du hört något så jävligt. Som vaktmästare. 25 000 i månaden som vaktmästare. Det är mer än vad jag hade inklusive skifttillägget. Vad är det statsministern tjänar? 100 00? Ja, herre gud, i Bryssel finns det pengar. Men man kan fråga sig varför. Det är ju ett helt ett helt misslyckat företag. Så förbannat ineffektivt.

Passa dig när du kliar dig på ryggen. Jag fick operera bort en riktigt ful fettsäck. Fy fan vad det kliade.

Ett febrigt förortsförsvar

2011-02-04T22:47:00.003+01:00

Här är mitt bidrag till tidskriften Arkitekturs nya nummer. Jag recenserar Per Wirténs bok "Där jag kommer från - kriget mot förorten".

Det är först på de sista sidorna som jag på djupet förstår Per Wirténs förortsförsvar. Wirtén står på Högdalstoppen, en landskapsutsmyckning i form av en jättestor jordhög, och spanar ut över naturen och den utsprawlade staden. Det är så vackert att han tappar andan. I det tillståndet skriver han. Det är en febrig historia.

Under de tidigare 320 sidorna har Wirtén i två dagar gått till fots från Kungens kurva till Gullmarsplan i Stockholm. Förorten har alltid varit hans hemmaplan. Som en samtida Rousseau går han och filosoferar om bostadspolitik, naturromantik och barndomsminnen. Wirtén beskriver hur kommunalpolitiker på 1970-talet, likt folkhems-Sopranos, dealar mark i skogen i skydd av mörkret. Wirtén lägger örat mot en huskropp i Hagsätra och känner demokrati. Wirtén ramlar in i en månskensrink i originalskick och slås av poesi.

Att höra demokrati i en huskropp är så klart lite stolligt. Men i stora stycken är det strålande skrivet. Bildningen, blicken, barnet. Men framför allt är det ett febrigt försvar för förorten. Och som så ofta med feber är det på gott och ont. Febern är en välgörande kraft mot det enögda innerstadsperspektivet. Det får förorten att glöda. Men Wirtén blir väl het när han närmar sig innerstaden.

Visst kan det krävas drastiska motbilder för att få folk som har Kungsholmen och årgångstequila som definition av stad och urbanitet att förstå att även Skärholmen uppfyller de kriterierna. Men ibland tar Wirtén i så att fasaden spricker. Sinnena är spetsade av år av förortsfrustration. Wirtén börjar relativisera. Plötsligt är Flemingsberg likvärdigt med Vasastan.

Jag bodde på Terapivägen i Flemingsberg i ett år. Jag trivdes helt okej. Men när Wirtén beskriver Flemingsberg är det min tur att tappa andan. De färgglada huskropparna utmålas som radikala och vackra. De förvirrande och fortlika innergårdarna blir likvärdiga vilken fungerande kvartersstad i innerstaden som helst. Visst kan man med god vilja se färgen som fin, men stadsplaneringens brister kan man inte spackla över.

Den rusiga relativiseringen till trots, Wirténs verk är viktigt. Årets politiska promenad är den mellan Kungens kurva och Gullmarsplan.

Ett ljus i vargavintern - eller hur blogg bör bedrivas

2011-02-02T20:50:00.009+01:00

Jag inser att min nuvarande blogghållning är ohållbar. Det är för långt mellan gångerna. Blogg bör vara mer i, hur är det man säger, mer i farten än så. Magasinblogg, att uppdatera en gång i månaden, är ju bara ett annat ord för tidsbrist. Eller att man väljer att använda tiden till att titta på när en medieman retweetar en annan mediemans 128 tecken om den underbara uppdateringen av Sherlock Holmes.

Hade jag inte så starka känslor för min blogg skulle jag lägga ner den omedelbart. Ja, så jävligt är det faktiskt. Begrava den stillsamt samtidigt som jag tidsenligt twittrade något om hur underbar Patrick Wolfs nya låt och video The City är.

Istället borde man dra ut linjerna om Patrick Wolf. Från när han uppträdde på Dramatens poesifestival 2004 till när han spelade i New York 2007 på Webster hall. Helt olika världar. Både bra. Men hur mycket mer man gillar när Wolf, som på Webster hall, sätter på sig peruk, virar tunt tyg runt kroppen och vansinnesdansar till stråkar istället för att, som på Dramaten, spela tunga och mörka folksånger med sugande baklängesljud.

Hur särskilt välkommen Wolfs senaste utveckling är med The City: Luggen slängigare än någonsin och med en solig saxofon som bländar ett tungt och mörkt baklängesljud till vargavinter.

Ja, nu blev det mer meta än bra blogg. Men herre gud, ni fick en pyramidal Patrick Wolf. Och jag har redan fyllt februaris bloggkvot...

Hej då, Sjöstadsfotboll

2011-01-18T22:37:00.015+01:00

Jonas nickar. Daniel tittar på. Emre är sen.

Jag har som ni vet ett, hur ska man säga, ett något speciellt förhållande till Sjöstan (se även här och här). Ett sömnigare semisuburbia är svårt att finna. Varför bor jag då här? Ja, säg det. Jag har småbarn. Husen har hiss. Balkongerna är stora. Annars? Jag vet inte riktigt. Men är man mellanchef med inflyttad dialekt hamnar man väl i Sjöstan under en period (även om jag bara bor ihop med en mellanchef).

Men är det något jag verkligen gillar så är det den lilla konstgräsplanen vid Luma. Ja, egentligen är det inget märkvärdigt med planen. En sliten sak som bor i ett slags stålbur där man bokstavligen kan väggspela sig fram längs kanten. Det är mina medspelare jag gillar. Fyra sjöstadsgrannar som på söndagar under sommartid samlas för en fyra mot fyra-match. Det är Daniel, universitetsbyråkraten, det är Jonas, filmkritikern och det är Emre, statsvetarstudenten. Och så är det jag, pressekreteraren. Ena veckan möter vi ett ett gäng ryska taxichaufförer, andra veckan en handfull kinesiska studenter. Vi vinner alltid.

Under Champions League-säsong händer att vi hänger på Medelhavspärlan. Den där sociala lättheten som man annars mest finner i småstäder.

Men nu är det slut med det. Emre har flyttat till Vasastan. Daniel drar till Amsterdam inom ett par veckor. Och Jonas, ja, Jonas vet jag inte var han tar vägen, men kvar i Sjöstan blir han inte.

Mellanchefsdensiteten ökar, men Sjöstan blir en fattigare stadsdel. Jag får spendera somriga söndagskvällar som alla andra sjöstadare: På balkongen producerande måndagens powerpoint. Men om jag bara blundar kommer de här skuggfigurerna torna fram med varsin fotboll i famnen.

Blandning

2010-12-16T23:08:00.003+01:00

Här följer en text som jag skrivit i senaste numret av arkitekturtidskriften KRITIK.

En professor i välansat skägg raljerar om "blandade bostadsområden". Han är även vd på SABO. Det är, som titlarna vittnar om, en som man lyssnar på. Det gör man även på Bostadsdagarna i Gävle 2006.

Men deltagarna förstår inte att professorn provocerar. Det blir gärna så när blandade bostadsområden behandlas. Kopplingen till verkligheten är svag. Skrapar man på putsen uppstår ett svart hål. Det är bara ord. Och ingen verkar veta vad de betyder.

Professorn för på inget sätt några esoteriska resonemang. Han ställer bara några klassiska kontrollfrågor: Vad är det egentligen som ska blandas? Är det hyresgäster? Vad implicerar det i så fall för människosyn? Att just de måste blandas? Och vad ska de blandas med för att rätt mix ska uppstå? Den typen av raljans. Och framförd på ett sådant sätt som många äldre akademiker gillar att gå på i slutna seminarierum.

Ingen höjer på ögonbrynen. Ingen svarar på frågorna. Det enda som händer är en tyst undran från publiken: Vad yrar gubben om? Det där är väl inget att skoja om. Herregud, alla gillar väl att man blandar upp!

Anledningen till att jag minns det så väl är att det är enda gången jag hört någon ställa en kritisk fråga om blandning. Eller som överhuvudtaget ifrågasatt vad man menar med begreppet. Det anses liksom vara självklart. Jag vet inte hur många gånger jag hört politiker och bostadsföreträdare som inlett svaret på en svår bostadspolitisk fråga med: Till att börja med vill jag säga att vi är för blandade bostadsområden.

Sedan förväntas man vara bländad av b-ordet.

Men något måste man väl ändå mena? Ja, ibland menar man blandade upplåtelseformer. Andra gånger handlar det om mix av etnicitet eller socioekonomi. Men när man menar vad är det ofta svårt att veta. Och hur det ska gå till i praktiken talar man vagt eller inte alls om. Står man till exempel för en bostadspolitik där ägandet står över alla andra värden är blandningsbegreppet en välsignelse. ”Varför vill ni ombilda till varje pris?” Till att börja med vill jag säga att vi är för blandade bostadsområden.

Även arkitekturen förekommer i debatten. Det står man gärna bakom, en mix av olika sorters arkitektur. ”Varför ser alla nybyggda flerfamiljshus vid kajkant ut som medelhavshotell doppade i funkisform?” Till att börja med vill jag säga att vi är för blandade bostadsområden.

Per Wirtén skriver i sn aktuella bok ”Där jag kommer ifrån – kriget mot förorten” om hur den invandrarpolitiska kommittén 1984 beskrev att segregationen plötsligt var ett politiskt problem. Det svenska språket trängdes till exempel undan. Politikens uppgift blev att blanda befolkningen. Åtgärder sattes in för att bryta mönstret.

Ja, sådär har det låtit sedan dess, åtgärder har satts in för att bryta mönstret. Eller det har åtminstone pratats om att åtgärder bör sättas in. Men särskilt blandade kan man inte säga att bostadsområdena blivit. Det beror i och för sig på vad man menar med begreppet. En av de mer skruvade definitionerna beskrev bostadsbutlern i Turning torso för mig när jag var på studiebesök och undrade vilka som bodde där: Här bor en blandning av befolkningen! Både brandmannen och börs-vd:n. Ett mini-Sverige! Vad hyran för en etta ligger på? Tio tusen.

Men butlern i Torson är inte ensam om tossiga tolkningar. De styrande politikerna i Stockholm menar att ombildning främjar blandning. Trots att alla undersökningar visar på motsatsen. Och när man smäller upp ännu en Sjöstad på Norra Djurgården berättar man stolt att det blir en blandning av hyresrätter och bostadsrätter. Trots att man vet från erfarenheterna i Hammarby sjöstad att ännu ett mellanchefsghetto är i vardande. När en nybyggd trea har en hyra på 15 000 kronor i månaden blir det samma slags grillande vit man som sitter på en likriktad livsstilsbalkong, oavsett upplåtelseform. Det nya politiska tillskottet, ägarlägenheten, beskrivs också som en blandningsbesvärjelse. Ännu en bostadsform att blanda upp hyresgästerna i miljonprogrammen med! Trots att få i förorten varit intresserade av att ombilda till bostadsrätt förväntas samma hyresgäster köa till ägarlägenheter.

Blandning betyder i dag allting och ingenting alls. Allt kan plötsligt ses som ett slags blandning - samtidigt som segregationen och ensidighet cementeras vid varje nytt bostadsbygge. Jag kräver naturligtvis inte att varje bostadsbygge ska vara ett mini-Sverige (som Torson!), där arkitekturen pekar åt alla håll samtidigt. Men jag önskar att nästa gång en professor ställer spetsiga kontrollfrågor om vad som menas med blandning får han svar. Och att någon höjer på ögonbrynen.

Jag? Vad jag har för lösning på den tilltagande segregation och ensidigheten inom bostadspolitiken?

Först och främst, och till sist, vill jag säga att jag är för blandade bostadsområden.

Tippextra

2010-12-07T20:53:00.003+01:00

Lillebor på Upton park.

Åh, de där lördagarna hos mormor och morfar på Rotegatan i Avesta! Jag landar ofta där när jag försöker tänka mig den där lågmälda lyckan från förr. Hur morfar, morbror och pappa satt i sovrummet, som på dagtid fungerade som teverum, och tittade på Tipsextra. En silvergrogg i halvtid. Ett parti knektöppning efter middagen. Sju rätt på ett 16-raders. Tre rätt och tillägg på lotto. Fyra rätt på V65. Om bara inte gubben i lådan galopperat på upploppet! Hur mamma, mormor och moster satt i andra rummet och, ja, vad gjorde de där egentligen? Jag kommer ihåg att jag sprang in och och fick en näve 50-öringar av mormor till knektöppningen. Men i övrigt? Släktskvaller? Patriarkala praktlördagar...

Mest minns jag morfars dröm om att bjuda med oss till England och se en Tipsextra-match live. Om bara gubben i lådan, Lars-Gunnar Björklund eller Manchester C gjorde som han sa en vacker lördag stod det inte på förrän vi stod på Upton park och hejade på the Hammers.

Men som alla andra drömmar där man är beroende av Draculas omsorg blir de aldrig verklighet. Vi fick nöja oss med Tipsextra på Rotegatan i Avesta. Eller fick vi verkligen det? Var det inte så att drömmen på sätt och vis gick i uppfyllelse?

För drygt en vecka sedan var min lillebror och jag i London. På lördagen tog vi tuben till Upton park för att se West Ham-Wigan. Bottenmöte, fullsatt. Biljetterna tog slut framför näsan på oss. Desperat började vi leta efter svarta biljetter. Vi hittade en gubbe (i lådan?) som viskande väste : ”tickets?” i ett gathörn. Jag nickade och snart hade jag tickets i handen. Först när vi nästan är framme vid arenan ser vi att pris och ålder är överstrukit med tipp-ex (Tipsextra?). Pris, inget konstigt. Men ålder!

Men vi kom in på arenan. West ham vann med 3-1. På vägen tillbaka till hotellet skrapade vi försiktigt bort tipp-extet från ålderskolumnen: ”Under 16”. Vi hade köpt barnbiljetter. Sådana som morfar en gång lovat oss.

Sjöstaden 2.0

2010-11-09T13:26:00.013+01:00

Det är över nu. Min tid som Sjöstadsbloggare är förbi. Någon annan får ta vid. Min senaste sjöstadsblogg är ett halvår gammal. Då var det maj och pappadagar i sandlådan. Det duger inte.

Nu är det november och ett nytt Sjöstaden presenteras i Dagens nyheter. Ett Sjöstaden 2.0 - i Norra Djurgårdsstaden. Sjöstaden är, som Joakim Larsson (M) säger, ”old news”. Med det menar Larsson att Sjöstaden är gamla nyheter.

Det är på Djurgården som utvecklingen av det präktiga mellanchefsghettot tar vid. Enligt DN:s tolkning av livsstilsinstruktionen förväntas Sjöstadaren 2.0: Sopsortera, äta rätt, åka kollektivt eller cykla, handla miljömärkt, motionera, ingå i en bilpool och umgås med grannarna. Det kräver en ny, uppgraderad Sjöstadsbloggare. Jag är old news.

Men som ouppgraderad Sjöstadare känner jag trots allt igen konceptet. 2009, efter åtta år, när sopsuget fick lås, lyckades vi till slut kompostera kompetent. Vi äter surdeg från Fine-food och ger våra barn ekologisk bebissmoothie. Vi cyklar ibland till jobbet. Vi handlar på Coops ekohylla. Vi springer runt Sickla sjö varje söndag i vindtyg som andas. Vi har flera bilpooler. Och i sandlådan händer det att vi pratar med våra grannar – om hur gamla våra barn är, och om de kan gå.

Men det var ju inte tanken från början. Då, under 90-talet, handlade det istället om att Sjöstaden skulle bebos av rika, äldre, barnlösa och inflyttade från andra orter. Det vill säga pensionerade 40-talister som Lisbeth och Leif. Inte yrkesverksamma mellanchefer som Tomas och Terese, födda på 70-talet.

Tänk om 40-talisten kontrar den här gången. Plötsligt trotsar de pensionerade ledningsgruppsledamöterna livsstilsinstruktionen och letar sig in i Sjöstaden 2.0. Vi skulle få en Sjöstad där inte alla springer i vindtyg som andas. Men Larsson tror inte att någon kommer bryta mot livsstilsföreskrifterna: ”Någon hypotetisk individ skulle kunna strunta i det här, men människor fungerar inte så.”

Mariestadsmarodören - eller hur Hämnden får en fyra i betyg

2010-10-08T20:26:00.007+02:00

En flaska Mariestad svingas på ett stadshotell. Avslitna nervtrådar i ansiktet. Brutna båtben. Den omedelbara chocken. Den blixtrande smärtan. Yrseln och ilskan. Blodspåren på väg till polisbilen. Utmattningen efter att ha skällt ut poliserna som sagt att man får skylla sig själv. Det där förvirrade samtalet från akuten till mamma och pappa. Hjärnskakningen. Kaskadspyorna.

Efter den natten kände jag allt oftare varsel om våld. Hur jag instinktivt drog mig tillbaka och pillade på de bortdomnade tänderna när natten smalnade av och svartnade. Mindes blixtarna. Jag som aldrig varit rädd.

Och hur det påverkade pappa och lillebror. Pappa, den före detta fältassistenten, som brottades med den starka lusten att ringa Mariestadmarodörens föräldrar. Trots att rättegång väntade. Hur han innerst inne visste att det nog var en minde bra idé. Och lillebror, som när flaskförövaren några veckor senare ville prata, smalnade av och svartnade. Bad honom gå därifrån innan något dumt hände. Hur jag i smyg tyckte hans hämndbegär (eller ska man säga beskyddarinstinkt?) var, hur ska man säga, rörande. För att inte tala om mina egna hemliga hämndbegär!

Det är sådant jag kommer att tänka på när jag ser Susanne Biers ”Hämnden”. Än en gång visar hon att hon är filmens främsta familjeterapeut. Nu med våldet som motor. Män som örfilar, pojkar som spöar upp skolkamrater med cykelpumpar, män som sprättar upp unga flickor i länder som, säg, Sudan. Våldet som maktmedel. Hämnden som fraktsedel - till den ofrånkomliga återvändsgränden.

Hämnden får en fyra i betyg.

Jobbdagar – friheten på ett kontor

2010-09-14T19:09:00.003+02:00

En grön pärm med remissvar från 2008

Som badar i det gula lysrörsljuset

Samtidigt som jag försöker komma ihåg koderna

Till förborgade rum och slutna system

Känslan av allt är nytt

Men samtidigt så välbekant

En kladdig kampanjkaramell

Som är tänkt att smaka salt

En handfull bostadsklipp i en inkorg

Där en EU-anmälan plötsligt går upp i rök

Ja, den oändliga friheten

Att sitta på ett kontor

Långt från stapplande samtal i sandlådan

Och lyssna på gnisslet från foträta skor mot vaxad plastmatta

Backhand by Karl Olandersson

2010-09-01T23:25:00.008+02:00

Det darrar i luften. Saida, en dam i 80-årsåldern, sitter vid scenkanten. Det gör hon alltid. Hon har inte missat en spelning på 10 år. Snart ska Stardust spelas för henne. Det är liksom Saidas signum, Stardust.

Men först ska en äldre man från Faschings styrelse, med rumpmasbörd, presentera kvällens jazzakt: Karl Olandersson playing standards.

Senast jag såg Karl spelade han en fanfar för mig i Hedemora sporthall. Jag hade väl vunnit pojkar 15 i Folkaremästerskapen och jag stod där lång och styltig på pallen samtidigt som Karl fick avbryta ett skiljeset mot, säg, Mattias Kokkonen från Långshyttan i en semifinal i pojkar 11 för att blåsa min segersalut. Han var som en liten maskot då, Karl. Liten, pigg och med en kisande koncentration när han försökte låsa fast sina motståndare från Långshyttan i backhanddiagonalen.

Samma slags kisande koncentration har han nu, 20 år senare, när han spelar en sinnlig Stardust för Saida. Men de vita Stiga-skorna är nu utbyta mot ett par vita lackskor. Och hans register som trumpetare är betydligt bredare än som bordtennisspelare. Det duger liksom inte att kisa koncentrerat och låsa fast någon i diagonalen om man ska imponera på Saida. Eller på Alice Babs. Hon sitter i publiken och när hon på darrande ben plötsligt greppar mikrofonen och jammar med Karl, ja, då småvibrerar Fasching. Innan Alice glädjestrålande leds tillbaka till sitt bord berömmer hon Karl för de imponerande improvisationerna.

I pausen får mitt sällskap, pingisproggaren, en skiva signerad av Karl: Backhand by Karl Olandersson. Och jag springer på en annan pingisspelare med Hedemora-bakgrund: Sofia Westholm. Regerande svensk mästare i lag och med imponerande improvisationer i forehanddiagonalen.

Sjöstadstema i Arkitektur

2010-08-28T16:53:00.006+02:00

Här är mitt bidrag till tidskriften Arkitekturs nya nummer. Jag medverkar som en del i ett större Sjöstadstema.

30-plus i semisuburbia

”Hammarby sjöstad kommer att bebos av rika, äldre, barnlösa och inflyttade från andra orter. Risken finns att det blir mest pensionärer som bor i den nya stadsdelen. Antalet barn som leker på gårdarna kan bli få.”

Nu var det 1997 och ett tjänsteutlåtande från stadsbyggnadskontoret har precis presenterats. Det gäller den blivande stadsdelen i Södra Hammarbyhamnen, en del av det som i dag heter Hammarby Sjöstad. Utlåtandet är enligt order från borgarråden Annika Billström (S), Bertil Karlberg (S) och Margareta Olofsson (V). De är rädda för homogenitet och brist på liv. Något måste göras.

Nu är det 2010 och försommar i Ekbackens lekpark. Det kryllar av barn. De föräldralediga mammorna (papporna ploppar upp först till fotbolls-vm) dricker latte, ettåringarna ekologisk bebis-smoothie. Snart har stadsdelen passerat 20 000 invånare.

Det ständiga samtalet i sandlådan är dagis. Kön är kilometerlång. En mamma suckar, hon har blivit erbjudan plats i Kista.

Ja, det blev inte som politikerna hade tänkt sig. Visserligen är stadsdelen homogen, men i stället för välbärgade 40-talister tog belånade 70-lalisterna över Sjöstaden: 30-plusparen som fått barn och som jobbar i city men inte längre vill bo där. De som vill ha hiss för barnvagnens skull och inte för rullatorns. Bugaboo-befolkning i stället för köttberg. Det ger staden helt andra problem.

Trots tusentals barn brottas Hammarby sjöstad med brist på liv. På dagtid puttrar det förvisso på. Det finns många fik och lunchrestauranger. Lekparkerna gungar och mammorna bättrar på brännan mellan huskropparna. Men när klockan är nio släcker Sjöstaden ner. Restaurangerna gapar tomma sånär som på några take-away-kunder. Det lilla liv som pulserar finns på balkongerna där mellanchefer producerar Powerpoints i det svaga skenet från gasolgrillen.

Det finns ett par undantag. Restaurang Göteborg lever upp till mäklarannonsens löften. Där, på barbryggorna, samlas den klick som även kvällstid vill ta ett glas med innerstan i horisonten och Nacka-reservatet i ryggen. En bra sommardag på Göteborgs barbryggor kan man få för sig att man inte bor i ett småsömnigt semisuburbia. Det händer även att restaurang Medelhavspärlan avviker. Men det förutsätter att Barcelona spelar Champions league-slutspel och att Zlatan startar.

Hammarby sjöstad har nyligen fått sin första tonåringsgeneration som lider av stiltjen. På förmiddagen ser man spår från dem i form av fimpar i sandlådan. I Sjöstadsbladet, en nybliven gratistidning som springer ur ett slags byablogg, skriver en tonårstjej en krönika med rubriken ”Sjutton i Sjöstan”:

”Mitt i dagis- och sushiröran glömdes en liten skara bort. […] På dagtid letar vi oss upp till Söder, där billiga fik, AMF:are (annorlunda med flit) och en levande medborgarplats som faktiskt får oss att känna oss uppmärksammade.”

Men har inte Sjöstaden någon medborgarplats? Dessvärre inte. I samma Sjöstadsblad finns en enkät som tar tempen på Luma torg. Ett svar sammanfattar läget: ”Jag har faktiskt aldrig sett det som ett torg. I praktiken är det en ’hämtning- och avlämningsplats’”.

En annan förklaring till det sömniga stadslivet är Nacka. Det är där, i det ständigt växande Sickla köpkvarter, som Sjöstadens verkliga gågata finns. På Andys lekland blir barnen rutschkanerusiga och föräldrarna lyxar livsstilschips från delidisken. Nacka tar en rejäl hacka av Sjöstadens höga inkomst (medianlönen ligger kring 30 000). En sökning på Blocket visar också att det inte råder någon brist på lediga affärslokaler i Sjöstaden. Hyrorna är höga och genomströmningen från andra stadsdelar svag. Klädbutiken Square, som säljer svensk fashion av Tiger-typ, har haft rea i snart ett år nu.

Tillbaka till Stadsbyggnadskontoret och 1997. De fick ju trots all rätt i en mening: det blev likformigt och lite livlöst. Så något måste göras. Förutsatt att man inte vill förbli en sömnig förort som varken har innerstadspuls eller trädgårdspynt. Och det är då det slår mig. Det är kanske precis det som Hammarby sjöstad vill vara: Varken eller. I väntan på villan i Nacka.

Kvinnan som kunde tala med hästar

2010-08-08T23:13:00.002+02:00

Öland. Ridinstruktion av hästpsykolog inför tur på Alvaret.

- De har en enorm telepatisk förmåga förstår du. Det ska strömma genom dig och ut i hästen. Då vet han vart du vill.

- Ja, hjärnan är inte större än en valnöt mot människans handboll. Men vi använder bara tio procent och hästen hela. Man undrar vem som är smartast?

- Hur jag kommunicerar med hästarna? Man får inte bete sig som en människa. Man måste likna hästen. Kroppsspråket, man måste använde hästens kroppsspråk.

- Hur mycket jag förstår av vad hästen vill? Allt. Men man måste vara försiktig. Det är känsliga djur.

- Nu visar du inte vart du vill. Visualisera riktningen. Låt det strömma.

Ormen i minneslunden

2010-06-27T23:54:00.005+02:00

Det är 30 år sedan. Jag har något som jag minns som ett slags pinne i handen. Det är jag och det är farmor och farfar och vi är någonstans i skogen i Säter. I en grop ligger två ormar och solar. Jag vill som alla nyfikna gulblonda fyraåringar med en pinne i handen peta på ormarna. Så där kan de ju inte ligga, helt stilla i solen när det finns en hel värld, eller i alla fall Säter kommun, att upptäcka.

Det är då farmor skriker. Ett gällt hjärtskärande skrik, och jag blir rädd. Sedan den dagen har jag haft ormfobi. Det är ingen lek. Kan knappt se en snok på tv. Det märkliga är att jag inte sett en orm i det fria sedan den där dagen vid ormgropen för 30 år sedan. Kanske inte helt lyckat ur ett kognitivt perspektiv, men jag har varit tacksam för det.

Karin brukar säga att min farmor var underskattad. Hon hann aldrig träffat henne, men jag misstänker att det stämmer ändå. Det är så lätt att göra sig lustig över farmors snåla sida. När chokladasken gick runt vid jul beordrade hon mig och min bror att bara ta en (pappa tog genast en hel näve och gav oss). När vi badade i Ljustern fick jag ingen strut med motivet att hon hade glass hemma.

Men vad är väl en glass på stranden när farmor spelade tennis med mig i hallen. Ja, det kanske ni minns från den här gamla bloggposten.

Farmor möblerade om i den pedantiska arbetarklasshallen, tog fram två skärbrädor och en taxtuggad plastboll och döpte om sig till Jimmy Conners och mig till Björn Borg. Jag har hundra minnen av den tennistypen, men ”ta en” och ”vi har glass hemma” har satt sig djupt i minnesvecken.

Idag när vi ätit glass vid Ljusternbadet och var vid den minneslund i Säter som askan från farmor och farfar är utspridd i stod jag plötsligt där igen. Jag ser en orm i det fria för första gången på 30 år. Den ringlar snabbt in i en häck. Jag blir yr. Stelnar, stannar. Svingar skärbrädan så att min förstaserve får hallspegeln att småvibrera. Det är 40-15. Farmor ropar från andra sidan att Björn Borg har två matchbollar.

ABF-nostalgi - eller konsten att tala som en pensionerad politiker

2010-05-20T16:54:00.010+02:00

Så sitter vi där till slut, flera år efter att vi sagt att nästa gång vi ses blir det Bengt Göransson-ledd ABF-aktivitet! Det är fullsatt i ABF-husets lokal. Bengt berättar om sin nya bok, ”Tankar om politik”. Förutom Annina och jag är alla andra Bengt-fans pensionärer som pratar om hur man ska kunna förvandla nu till då. Hur vi så att säga ska få tillbaka de utlokaliserade statliga verken till stan.

Det är litet sorgligt det där, med en vänsterrörelse som (omedvetet) vill bakåt. Den finns inte bara hos vissa åhörare en onsdagskväll i ABF-huset. Jag ser det lite varstans. Det har fått mig att delvis sluta identifiera mig som vänster. Jag har ingen lust att gå tillbaka. Varvsvänster är lika hopplöst som Stureplanscenter.

Bengt har dock inget med det att göra. Han är folkrörelsesocialist och är framtidsoptimist. I stort sett befriad från nostalgi, det vill säga att längta åter till en plats man aldrig besökt. En, får man nog tillstå, inte helt självklar kombination.

Bengt upplever till exempel inte att det minsann var en helt annan höjd på den politiska debatten när han var ung. Snarare tvärtom. Men jag är inte så säker på att han har rätt. Den politiska medvetenheten är säkerligen minst lika stor idag, men om Bengt Göransson får anses vara någorlunda representativ för sin generation, finns det en del av politiken som var bättre förr: Talet. Att lyssna på en pensionerad politiker som filosoferar fritt kring folkrörelsedemokrati kan vara som att få tillträde till en plats som man aldrig besökt. Innehållsmässigt kanske inget revolutionerande, men levererat med en hypnotiserande rytm och glasklar grammatik.

Det kan dagens politiskt medvetna generation i bästa fall åstadkomma genom text. Men aldrig genom tal.

Man undrar, kan det verkligen stämma? Och vad i hela friden beror det i så fall på?

Pappadagar - samtal i en sandlåda

2010-05-14T14:41:00.001+02:00

Min första gästblogg

2010-02-10T11:03:00.002+01:00

Jag har haft en hel hög med gästbloggare här tidigare (t ex här och här), men aldrig gjort det själv. Jag har fått några förfrågningar, men aldrig tackat ja. Men nu har jag det, tackat ja. Gästbloggen finns idag på Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engmans blogg. Här.

Kniven mot strupen – En tevekocks okunskap om matkulturen i Dalarna

2010-01-22T12:45:00.007+01:00

I Dalarna gillar man biff och bea. Det är inget speciellt med det. Det gör man överallt runt om i Sverige. Till biff och bea äter man pommes frites.

Det trodde jag var matkulturtrivia i Kocksverige. Visst kan en mas pressa ner en pretentiös prosciuttopasta mellan varven. Men när det kommer till kritan är det biff och bea som gäller.

TV3-kocken Alexander Nilson, eller rock’n’roll-kocken som han kallas på TV3:s hemsida, har inte förstått det. När han i gårdagens avsnitt av ”Kniven mot strupen” ska styra upp min gamla kvarterskrog i Avesta, Trapper Bar, visar han att han inte har örat mot marken. Han byter ut menyn mot en ren Stockholmsmeny: Rostade rotfrukter istället för friterad potatis. Trapper Bar ska få viltprofil, utbrister den artikuleringsaggressive rock'n'roll-kocken. Ut med biffen, in med rådjurssadel!

Det funkar till en början, alla vill ju prova något nytt även i Dalarna. Men bara en gång. Det framskymtar även i programmet när Trapper-krögaren berättar att, jo, det var ju mycket folk i början...

För att få min tes ytterligare styrkt ringer jag min masmamma. Hon håller med: ”Det var en Stockholmsmässig meny. Om de vill ha viltprofil kan de väl slakta de där visenterna och servera med pommes frites. Då bli kommunen dessutom av med det problemet (kommunen driver en omstridd visentpark i Avesta).”

Se där, ännu ett exempel på storstadsmänniskor som inte förstår sig på svensk landsbygd.

UPPDATERAT: I natt var det skottlossning på Trapper Bar.

Magasinblogg - en uppdatering i månaden

2010-01-14T16:15:00.006+01:00

En munk tar emot oss med öppna armar i ett kloster strax utanför Sala.

Kanske borde jag lägga ner den här bloggen. Uppdateringarna blir allt färre. Men jag tänker att det kan få bli en magasinblogg så länge. En uppdatering i månaden, på ett ungefär.

Problemet med uppdateringstakten är inte uppslag. Varje vecka dyker det upp något som i min lilla värld är bloggbart. Precis som på den gamla goda tiden.

Jag blir medlurad till Solvalla en svinkall onsdag. Det är jag, det är Jens och det är ett gäng bettingbitna reklamare. Vi ska titta på Davids häst, Edella. Och det är här någonstans det skulle kunna blivit blogg. Hur vi hamnar bredvid en trevlig travman när vi sätter oss för att äta undermålig hamburertallrik. Han, den trevliga travmannen, har keps och tränar hästar i Örebro-trakten. Han måste gå efter lopp sju eftersom han ska åka med Örjan Kihlström hem. Den trevliga travmannen jobbar åt Örjan. Vi får oss en lektion i travsport och plötsligt befinner jag mig på midnattstravet i Romme med mormor och morfar. Jag plockar tomburkar medan morfar tippar en tia plats på Örjan Kihlström och mormor vinner en påse bridgeblaning på chokladhjulet. Han är en lurig en Örjan, brukade morfar säga. Han kallas gubben i lådan. Även när parkinsonsjukdomen hade gjort honom duktigt dement ville han ha en tia på plats på Örjan. Gubben i lådan.

En trevlig travman på Solvalla.

Det hade man kunnat spinna kring. En svinkall Solvallakväll med en trevlig travman som jobbade med Örjan Kihlström och morfars kärlek till en lurig gubbe i en låda.

Samma sak som när mamma bjöd på hemlig resa under mellandagarna. En given blogg. Slingrande snötäckta vägar till en gammal skola strax utanför Sala. En skola som sedan 70-talet förvandlats till kloster och männen till munkar. Hur broder Nils, efter att vi varit med på bönestunden sext, berättar historien om hur klostret växte fram. Och hur han helt plötsligt glider in på de sexuella övergrepp han varit med om som liten och hur det påverkat hans syn på kroppen. Hur han inte stannar där, trots att vi skruver på oss, och fortsätter mala om sina drömmar där fyra män kommer in genom ett hål väggen och kräver sex med broder Nils.

Hur han sedan hänger ut broder Boris, som borde lyssna på barnet inom sig. Han uppmanar och ber broder Boris att vända örat inåt, åt barnet, men Boris lyssnar inte. Broder Boris tror inte att någon lyssnar på honom, inte ens barnet inom sig. Och hur broder Nils kramar min hand ömt, med båda sina händer, och ler, när jag skojar lite och säger att ett av mina kvällsnöjen är att fundera ut morgonsdagens färgsammansättning på kläderna, apropå att varje dag, oavsett sinne, sätta på sig ha en mörk munkkåpa i ull. Han verkar tycka att det är rörande. Eller kanske tyckte han synd om mig?

Ja, jag tror till och med att tågresan till Dalarna för någon dag sedan hade kunnat funka som blogg. Hon var ju helt fantastisk, den vithåriga damen som läxade upp den salongsberusade masen om hur livet och kärleken fungerade. Det hade man kunnat beskriva, hur han, den morgonsrusiga masen, stod som i givakt och lyssnade på när den vithåriga damen motiverade varför de fyra barnen i Vansbro nog trots allt var att föredra framför den där servitrisen i Thailand som inte pratade engelska.

Men, som sagt, det har inte blivit någon blogg av det. Nu är det magasinblogg som gäller. En uppdatering i månaden, på ett ungefär.

Grabben som blev bred

2009-12-08T10:48:00.003+01:00

Michael Nyqvist skriver en autograf till min mamma.

Den här texten är publicerad i senaste numret av FLM, en kulturtidskrift om film.

Ingen svensk skådespelare har gjort lika många huvudroller, och ingen annans filmer har blivit lika populära. Michael Nyqvist är årtioendets svenska filmperson.

”Jag började med att bli stockblyg, så jag hoppas att du fick ur mig något. Jag blev helt okaxig plötsligt.” Intervjun är slut. Michael Nyqvist skriver en autograf till min mamma. Han ursäktar sig för att han blivit blyg av att få representera svensk film på 00-talet.

Det är nämligen därför jag sitter här, för att ingen annan än han är mer svensk film. Michael Nyqvist har spelat in tjugotalet filmer sedan Tillsammans år 2000, med biroller som gangsterboss i Iskariot och hämnare i Wallander: Mastermind. Bredden är påtaglig även i huvudrollerna: Från Kristian Petris pretentioner till Kjell Sundvalls snusförnuft. Oavsett genre har Michael Nyqvists namn stått överst när eftertexten tonat fram. Klart grabben blir blyg.

Själv menar han att succén bygger på trovärdighet. Det är något som Michael Nyqvist ständigt återkommer till. Han vill vara trovärdig på det brittiska skådespelarsättet där man kan spela det mesta med bibehållen status. Att posera är det värsta han vet. Han hatar uppblåsta och pretentiösa skådespelare.

Men är inte Norénskådis det mest pretentiösa man kan vara?

”Jag tycker inte det. För där formulerar vi tankar som man tänker, men som man inte vågar säga. Det är inte pretentiöst, tvärtom. Det är breda grejer som Norén har gjort."

Du förekommer en del i Noréns En dramatikers dagbok. Vad tycker du om bilden han tecknar av dig?

”Jag har inte läst den. Jag tycker inte om när folk uttalar sig om mig.”

Han skriver att det är synd att ditt behov av att bli omtyckt är så starkt. Och att när man går in i det folkliga rummet påverkas skådespeleriet negativt.

”Lars känner mig väldigt väl som skådespelare. Jag måste ta en sådan analys av honom på allvar. Samtidigt tycker jag att man ska spela som vore det Hamlet även om det är Svenne Banan man ska gestalta. Men jag hatar när folk uttalar sig om mitt psyke innan de frågar mig.”

Lukas Moodyssons Tillsammans är fortfarande den film han tycker mest om. ”Jag hade en sorgsen gubbe där. Jag gillade ämnet, det politiska och nostalgin.” Jag undrar om det också är den rollen som ligger honom närmast. Michael Nyqvist skrattar. ”Du menar att han är alkoholist? Jag gillar hans ärliga uppsåt och hans struliga liv. Det kan jag faktiskt känna igen mig i. Man vill så väl. Där finns en blues som jag har rätt nära till.”

Han bjuder på snus och sträcker på sig. ”Hur det gick till när jag blev svensk film på 00-talet? Jag tror att det beror på att jag kom in i filmbranschen från Norén och tar mina uppgifter på blodigt allvar. Det spelar ingen roll om det är komedier. Jag är väldigt road av mitt yrke. Och det kan vara extremt aggressiva människor som i Hem ljuva hem, där jag spelar hustrumisshandlare. Eller en konstnärlig sökare i Såsom i himmelen, eller en alkis i Tillsammans."

Michael skruvar på sig i stolen. Vi sitter i ett kalt konferensrum hos Michaels agent på Drottninggatan. Han vänder blicken neråt. ”Fan, jag blir blyg av det här. Vad hedrande”.

Foto: Jens Eriksson

Min mamma, som nog är ditt största fan, menar att din bästa roll är bonden i Grabben i graven bredvid.

”Det beror på hans uppriktighet. Men Kjelle (Sundvall) var nervös på mig: 'jävla Dramaten-skådis!' Han tyckte inte att vi behövde ta om scenerna. Det räckte med en tagning. Han brukar säga så: 'Kan inte göras bättre, inte ett öga torrt, nästa scen.'”

Micke berättar att Norén ringde när han hört om bonderollen. Han frågade varför. Och undrade om Micke inte var riktigt klok. ”Jag bara garvade. Det lät så jävla roligt. Det lät så Norénskt.”

Men har han inte en poäng i att det kan vara svårt att gå till en roll som har ett bredare tilltal?

”Det finns inte hög- och lågkultur. Jag är inget fan av musikal och buskis. Det är inte min smak. Men att döma ut på det på det sättet tycker jag är så jävla stockholmsmässigt fjompigt.”

Alla filmer som Michael Nyqvist upplever som enbart kommersiella och spekulativa tackar han nej till. Men han ångrar att han nobbade en Bondfilm. ”Rollen var i stort sett att jag fick fem skott i skallen och skrek 'Mr Bond!'. Jag tyckte att det var för litet. Det hade varit rätt coolt idag.”

2004 gjorde Kay Pollak comeback med publiksuccén Såsom i himmelen. Michael Nyqvist spelar en berömd dirigent som kommer hem och vänder upp och ner på hela byn. ”Jag fick hoppa in i en hel värld av musik och lära mig dirigera och spela fiol, det var fantastiskt. Men jag blev blyg inför vissa scener. Jag tyckte det var för uppenbart vad vi menade.”

Pollak var den stora politiska filmaren under 00-talet. Han fångade och spred New Age på ett skickligt sätt i Såsom i himmelen, där han predikar att om man bara väljer glädje så ordnar sig allt.

Hur ser du på Pollaks politiska dimension?

”Jag delar inte riktigt den. Jag har svårt för frälsning och att någon annan ska säga hur man ska vara. Där är jag mer anarkist.”

Stieg Larssons politiska budskap passar honom bättre, säger han. Den antirasistiska och antikapitalistiska sidan hos honom var anledningen till att Michael Nyqvist tackade ja till att spela journalisten Micke Blomkvist i Millenniumtrilogin och fick avrunda decenniet med ännu en publikframgång. ”Jag var ju själv där och donade i olika politiska grupper när jag var yngre. Jag tycker fortfarande samhället är fult. Man kan göra det bättre.”

När man nämner ditt namn bland medelålders kvinnor blir de alldeles mjuka. Jag tror att det beror på att du representerar en modern manstyp. En mix av klassiska manliga egenskaper och den känslighet som finns i flera av dina roller.

”Micke Blomkvist har ju det där. Han är empatisk men drämmer han till när han blir förbannad. Jag blir glad när du säger det. Jag kan nog säga att jag löst vissa scener på ett emotionellt sätt, där kanske andra skulle bara veva runt och ha sönder scenografin. Min emotion går mer ut på att man går sönder själv.”

Innan han skriver hälsningen till min mamma berättar han att drömmen är att spela Willy Wonka ena dagen och en fransk film om otrohetens förbannande tjusning den andra. Den blandningen gör honom lycklig. En blandning som redan gjort att Michael Nyqvist inte bara charmar Marimekko-damer på Dramaten. Under 00-talet förförde han även en hel generation Lindex-ladies på vita duken.

Svensk politisk film på 00-talet

2009-11-23T19:54:00.005+01:00

Michael Nyqvist - huvudrollsinnehavare i den mest politiska filmen på 00-talet, "Så som i himmelen". Foto: Swejens

I nya numret av FLM intervjuar jag Micael Nyqvist. Motivet till intervjun är att han mer än någon annan representerar svensk film på 00-talet. Men motivet kunde lika gärna varit att han var den som spelade den tyngsta politiska huvudrollen under 00-talet. I Kay Pollaks "Såsom i himmelen".

Ja, det där har filmkritiker svårt att förstå. När de i samma FLM-nummer ska svara på frågan om svensk film var politisk, är det bara en, Malin Krutmeijer, som överhuvudtaget nämner Pollaks politiska frälsarfilm. Nej, politisk film enligt svenska filmkritiker är garanterat vänster och gärna svartvita. I den fyrkantiga formeln passar inte Kay Pollak in. Men det gör Roy Andersson och Lukas Moodysson. För de är garanterat vänster. Och svartvita.

UPPDATERING: Kul att Jenny Leonardz på SvD läser sin FLM noga. Men det hade såklart varit på sin plats att nämna FLM i sammanhanget.

Jorden de ärvde: De bortglömda och briljanta adelsporträtten

2009-11-16T18:44:00.005+01:00

Björn på balkongen hos en småbarnsförälder i Sjöstan.

Det var en lördag för fyra år sedan. Björn och jag var på Almare stäket och tittade på hästpolo. Vi var inte många i publiken som stod och blickade ut mot den sex fotbollsplaner stora spelplanen. Men jag minns att bredvid oss stod ett moderat kommunalråd i en sådan där tunn täckjacka i jordnära färg som fint folk bär när hösten härjar. Jag minns att hon, kommunalrådet, underströk hur man aldrig skulle underskatta sossarnas förmåga att vinna val. Det kunde de, såssarna, vinna val.

Jag försökte memorera allt kommunalrådet sa samtidigt som jag slogs av att de argentinska hästpoloskötarna var de enda som förmådde träffa den vita plastbollen mer än en gång. Hur den Ralph Lauren-klädda överklassens oduglighet på hästarna påminde mig om min squashklubb i Vasastan där eftermiddagspasset med mellanchefskollegan blir till pardans i dåligt bollsinne i dyra sportkläder.

Det var ju viktigt att jag kunde hjälpa Björn att få med några smaskiga citat till den kommande boken om överklassen. Den skulle då, för drygt fyra år sedan, handla om överklassen i en bredare och mer livsstilsmässig mening. Lite hästpolohöger här och lite bubbelbrackighet där.

Men det blev ingen bok om det. Istället växte ”Jorden de ärvde” fram. En bok om adeln och jorden. Om hur den uråldriga lagen om arvsrätt, fideikomiss, lever kvar i den politiska kulissen.

Björn blev plötsligt en politisk reporter. Från att ha varit en knattereporter som pallade kulturnyheter blev han en politisk reporter i Polo sport-kläder som försiktigt fångar fjärilar med håv för att sedan sticka nålen i dem. ”Jorden de ärvde” är full av uppnålade fjärilar (för många enligt Åsa Linderborg). Jag tror att det är en samling porträtt av adeln från 2009 som man kommer att minnas när fideikomisshajpen lagt sig. För det är trots allt de uppnålade adelsmännen som är "Jorden de ärvdes" stora suveräner (Göran Greider beskrev det som ”guldkornen lyser på nästan varje sida”). På ett sätt är det litet sorgligt att boken blivit en politiskt nyhet om arkaisk arvsrätt. Alltför många verkar glömma de briljanta adelsporträtten.

Och glöm för guds skulle inte passagen på sidan 95. Den där Björn joggar med en småbarnsförälder från Hammarby sjöstad. Där har ni ett garanterat guldkorn.

Lunch med herr Gustafsson själv

2009-10-25T23:49:00.009+01:00

”I Sverige finns mycket skog.”

Det är första meningen i gammal avhandling. Lars Gustafsson läste inte längre än så, men den har påverkat honom mycket. Det blev hans stilideal. Han bestämde sig att den typen av övertydlig poesi ska genomsyra hans prosa.

Jag och herr Gustafsson själv sitter i en sliten skinnsoffa på Operabaren när han berättar detta. Vi äter råbiff med pommes frites. Mitt emot sitter Björn. Det är han som sammanfört oss. En försenad födelsedagspresent: En lunch med min svenska favoritförfattare. Jag har satt på mig bästa kulturborgardräkten: Röda manchesterbyxor från Hackett, Trickers-kängor och slips från Paul Smith. Lars Gustafsson har rutig kostym och dricker en tysk trollöl.

Redan innan vi slagit oss ner märker jag att det råder ett missförstånd om vad jag är för typ. Gustafsson tror att jag skriver på Expressens kultursida, precis som Björn. Jag låter missuppfattningen leva vidare. Tänker att det passar presenten.

Jag frågar om vi är grannar, jag och Gustafsson. I en radiointervju från i somras inleddes programmet med att reportern berättade att de befann sig hemma hos Lars Gustafsson i hans ljusa lägenhet i Hammarby Sjöstad. Men vi är inte grannar. Fru Blomqvist, som Gustafsson kallar sin fru, är noga med det: Att de bor på andra sidan sjön, på Södermalmssidan. Det gör mig litet besviken. Jag berättar att jag har levt i förhoppningen att det stämde. Hur bra det vore för Sjöstan att ha Lars Gustafsson i byn. En bra balans till Sjöstadsbokhyllan vars själ finns i en inbunden Jan Guillou-roman. Lars Gustafsson skrockar. Han upptäckte till sin förskräckelse att hans far hade flera inbundna Guillou-romaner. När han försökte skänka dem till en bokhandlare i Norberg fick han nobben. Det där var inget för Norberg. Det är så man får veta på djupet vad ett litterärt verk är värt.

Lunchen är djup. Björn ställer en fråga som visar sig vara 13 kilometer. Han värderar frågor så, Lars Gustafsson, efter hur djupa de är. Den här handlar om matematikens poetiska kvaliteter. Det visar sig att det enligt Gustafsson finns tre personer i Europa som förstått den formeln. En av dem är död. Eller lever han i själva verket?

Jag lyckas inte greppa ekvationen men förstår varför Lars Gustafssons romaner ofta drar iväg i förförande matematiska stickspår. En snillrik matematisk formel är i Gustafssons värld perfekt poesi. Samtalet drar sedan iväg om Yllets värde stämmer överens med Googles nya affärsmodell och hur slovenerna kan tänkas uppfatta översättningen av Dekanen.

När vi dricker kaffe signerar Lars Gustafsson mitt exemplar av Fru Sorgedahls vita vackra armar: "André, har förstått hur djupt man kan komma i Norberg. Lars G 22.11.09"

Norberg? En liten håla i norra Västmanland, endast ett par mil från min uppväxtort i Avesta.

I Norberg finns mycket skog.

PS. Här kan ni läsa Lars Gustafssons blogg. Och här kan ni läsa Björn af Kleens blogg.

Hur mycket är en schlagerstjärna värd?

2009-09-29T18:23:00.004+02:00

Jag har ju försökt sätta fingret på Sjöstan ett tag nu. Ibland får jag hjälp. Dan Hallemar skrev i City om hur Sjöstan söker efter sin identitet genom att till exempel blogga om att Thorstens Flincks bror spottats på Coop. Och att Fredrik Kempe typ har setts äta glass på Tårtan. Människor som ger staden själ.

Men undrar om inte det här lilla blogginlägget säger ännu mer om tillståndet i byn: Ett stilla tips om att man på TV4 nu kan se en lägenhet från Sjöstan värderas av två olika mäklare. Man undrar hur man värderar en schlagerstjärna. Är det möjligen mer värt än ordnad ekonomi i föreningen och att kassören är auktoriserad revisor?

Loord-lobbyism

2009-09-28T17:30:00.003+02:00

För ett par veckor sedan messade mamma om att det var dags byta efternamn till Loord. Idag kom ett vykort från samma mamma där hon i rollen som farmor gratulerade Frank på hans namnsdag. Kortet var adresserat med Frank Olsson (snart Loord).

Det här är inget nytt. Loord-lobbyismen har pågått i många år. Jag minns tydligt hur mamma kunde monologisera en hel middag om hur fint det vore om jag och min bror Mattias förde det annars utdöende släktnamnet vidare. Pappa grymtade alltid något om fjolligt och att han minsann aldrig skulle låta sig påverkas av Loord-lobbyn och byta bort Johansson.

Loord följer en linje. Mamma har alltid varit fascinerad av att pynta villan i bruksorten med franska finheter. Katten hette Cherie, jag André och hade det inte varit för pappa hade lillebror hetat Pierre. Loord är inte franskt, men det är, på ett kanske litet skruvat sätt, fint. Och tyskt. Det var min mormors flicknamn och nu håller det på att dö ut. Ja, inte helt såklart, det finns 52 Loordar i Sverige. Men mormor Sonjas gren slutar växa om jag och min bror inte lyder Loord-lobbyn.

När jag twittrade om detta för ett par veckor sedan fick mamma support. Min gamla Jet Set Junta-vän, Tor, skrev att det var den finaste present jag kunde ge till min son. En annan gammal Jet Set Junta-kompis, Mattias, menade däremot att namnbyte och flytt till Sjöstan var en ovanligt olycklig kombination.

Men kanske inte är en sådan dum tanke ändå, Loord. Det finns ju redan 272 814 Johansson, och bara 52 Loord. För barnens skull. Jag menar Frank Loord: En fantastisk kombination av tuff skinnjacka och tysk fuskadel.

Göteborg i City

2009-09-07T14:16:00.002+02:00

Här följer min text om restuarang Göteborg från tidningen City i torsdags:

Jag går till Göteborg för när man är ny i byn vill man lära känna sina grannar. Man kan ta både båt och spårvagn till restaurang Göteborg. Precis som i staden. Och restaurangens riktnummer är 031. Men jag har nyligen flyttat till Sjöstan och går till min kvarterskrog.

Göteborg är som ett litet bättre Hammarby sjöstad. Som det ser ut i en mäklarannons. En egen stad som lever ett eget liv vid bryggorna, samtidigt som det har innerstadskvaliteter. Ett Hammarby sjöstad som inte bara är Bugabobefolkning där proppmätta mellanchefer sitter på balkongen och producerar Powerpoints. Nej, på restaurang Göteborgs barbryggor samsas stölande muskelmän (som har kommit i bananbåt) med rosérosiga bögpar, samtidigt som ett gäng revisorer skålar i Staropramen och sneglar på caipirinhakvinnorna ett bryggetage ner.

En bra sommardag på Göteborgs bryggor kan man rentav få för sig att man inte bor i ett supersömnigt semisuburbia. Att inte alla i byn hellre sopsorterar än tar sig en sängfösare på kvarterskrogen. Därför är bryggorna på Göteborg min nya favoritbar.

Att förhandla med platsen

2009-09-03T11:53:00.005+02:00

Sjöstadsbilar.

En etnolog kontaktade mig för en tid sedan och bad om en intervju. Det skulle handla om mitt förhållande till Hammarby sjöstad. Hon höll på att skriva en rapport vid Stockholms universitet som handlade om hur man hela tiden förhandlar med sin egen och andras bild av platsen. Jag har inte läst rapporten, men jag minns hur jag satt på ett Sjöstadskafé, vilt gestikulerande, och snackade Sjöstad: ”Sådana är de, Bugaboobefolkningen! Titta bara på den här paraden av parkerade bilar: Alla nya. Ingen exklusiv. Ingen skrotig. Alla praktiska. Där har du sjöstadsmänniskan. Sådana är de, allihop!” Om jag har bil? Nej, vet du vad, det skulle se ut det.”

Ja, precis det som Kjell Häglund beskrev på livsstilsbloggen Recidence här som: Att jag försöker känna mig mer omringad av Sjöstan än del av den. Och det stämmer såklart i stort. Det stämmer å andra sidan på skrämmande mycket som jag omger mig med. Den där ständiga distansen…

För en tid sedan fick jag i uppdrag av tidningen City att skriva om min favoritbar i Sjöstan. Och som ni kan se i tidningen idag (ej på nätet) blev det som vanligt mer en försiktig diss av Sjöstan än en fantastisk hyllning till en favoritbar. Det vekar vara min enda förhandlingsteknik när det kommer till platser. Att liksom aldrig acceptera att vara en del av dem.

Boule på Österlen

2009-08-10T12:09:00.002+02:00

Jag brukar som ni vet beskriva mig som en typ som är oslagbar när det kommer till bollsport. Den senaste tiden har det visat sig att det inte riktigt stämmer. För ett år sedan fick jag stryk i biljard. Och för en vecka sedan hände det igen. Jag fick stryk i boule på Österlen. Båda gångerna har pappa varit övermannen.

Desperat försöker jag psyka mig ur underläget, men pappa är orubblig i sina round metal.

I fortsättningen gäller fortfarande att jag är att oslagbar i bollsport, familjemedlemmar undantagna.

Ryggsäckssociologi

2009-07-19T18:01:00.004+02:00

En lång rad av gröna, blåa och kanske någon röd ryggsäck ringlade varje morgon utanför Klockarskolans entré i Skogsbo, Avesta. De stod i kö. Ryggsäcken representerade vilken turordning man kom till skolan innan portarna öppnades. På den tiden var det status att vara först på plats i skolan! I stort sett alla ryggsäckar var av märket Fjällräven. Det var liksom inte tal om att ha något annat. Min var grön.

När jag cirka 13 år senare började på universitet i Örebro upptäckte jag popmusik. Jag började därför leka med den gamla cyklisten Oscar som hade alla Suedesinglar och David Gedge-frisyr. Vi var ofta lite försenade till föreläsningarna och fick därför göra grupparbeten tillsammans. Han, Oscar, bar alltid sin FEK-litteratur i en Fjällrävenryggsäck. Det var liksom inte tal om att man skulle ha något annat. Hans var grön.

En Robert Evans-sommar

2009-07-16T20:31:00.004+02:00

Han hade pilotglasögon och piké. Ja, det är egentligen ingen särskilt ovanlig stil. Och jag är inte ens säker på om det var just den han hade i den där dokumentärfilmen om 70-talets nya Hollywood-våg som jag såg för flera år sedan. Men det är så jag minns det. En småsvettig Robert Evans som i pilotbrillor och mörk pikétröja utstrålade lika delar kulor som kultur. Så skulle man se ut!

Idag kände jag mig som Robert Evans. Ja, det är naturligtvis lite larvigt att känna sig som en gammal Hollywoodproducent när man reashoppar klarblå Acnetröja på Solo. Men stilmässigt är det något som satt sig. En stil i en scen som jag inte ens är säker på om den existerat. Varje dag resten av sommaren ska jag - småsvettig - bära vita byxor, YSL-piké och pilotglasögon.

IKEA om IKEA

2009-07-11T18:31:00.005+02:00

Det är i mitten av sista säsongen av The Wire. Kriminalaren Kima kastar ner den hopplösa IKEA-hyllan på golvet. Motherfucker! En universell scen. Inte nog med att Kungens kurva-besöket tar två timmar mer än beräknat, hyllhelvetet blir aldrig som man tänkt sig.

För en tid sedan lovade jag mig att aldrig mer besöka IKEA. Igår, på min femte semesterdag, bröt jag löftet. Jag tog båten till IKEA. Båten? Till Kungens kurva? Nu skojar jag väl ändå med er! Nej, men man kan tro att den kommunala konsthallen Liljevalchs gör det. De har en utställning om IKEA för tillfället. Ja, jag förstår att jag är sist på bollen. Det där har säkert alla skrivit om redan. Men det skiter jag naturligtvis i.

Igår tog jag alltså båten från Sjöstan till Djurgården. En trevlig tur på femton minuter där kulmagade konsultbananer i 40-årsåldern leker med döttrar på däck.

Här blir det lätt att gå på om hur olämpligt det är att en kommunal konsthall kliar kapitalet på ryggen. Hur farligt det är för konstens samhällskritiska röst! Och ja, så skulle det såklart vara om den kommunala konsthallen masserade Kamprads prostata inför öppen ridå. Men, herre gud, så dum är naturligtvis ingen.

Jo, faktiskt. Liljevalchs berättelse om IKEA är i sammandrag: Sverige är bäst och det ska vi tacka Kamprad för. Paralleller dras till Palme, Blair och Obama. Endast Gandhi saknas. Annars är IKEA och Kamprad lika med Goda Demokratiska Män och Progressiv Politisk Agenda. Det är inte Liljevalchs berättelse om IKEA. Det är IKEA:s berättelse om IKEA.

Det var sista gången jag tåg båten till den kommunala konsthallen Liljevalchs.

Den stora skillnaden med att bli far

2009-07-06T10:18:00.004+02:00

Ola lockad till Sjöstan med hjälp av kött, sprit och stor balkong.

Sedan jag blev pappa får jag ofta frågan vad den stora skillnaden är. Jag svarar att den inte är så stor, men att man är hemma betydligt mer. Man bjuder på allt man har för att folk ska komma hem och umgås: Kött, sprit och stor balkong. Men det finns en till skillnad.

Det är midsommardag i en skog i Säter. Det duggregnar. Vi tar en bastu och hoppar i det 14-gradiga vattnet. När jag kommer upp ligger mina glasögon på sjöbottnen.

Det är andra dagen under politikerveckan i Almedalen. Solen gassar. Jag har precis lämnat tillbaka en hyrbil på Visby flygplats. Under en svart pärm ligger min mobiltelefon kvarglömd.

Det är lördag på Coop i Sjöstan. Himlen har öppnat sig. Det känns som upptaktsscenen till The Mist. När jag ska betala mitt balkongkött märker jag att plånboken ligger kvar hemma.

Sedan jag blev pappa har jag blivit disträ.

Bostadskritik i Newsmill

2009-06-13T23:33:00.004+02:00

Jag skrev en liten försiktig kritik mot Fokus "Här är det bäst att bo"-lista. Läses här.

UPPDATERING: Fokus har replikerat och jag har kommenterat repliken här.

Finansfamilj på tårtkalas

2009-05-29T21:54:00.004+02:00

Jonas kalasar på en glass på tårtan.

Det är fredag och Sjöstadsgrannen Jonas och jag sitter som vanligt på tårtan och äter glass. Tårtan är Sjöstans samlingsplats (en bryggformation som ser ut som en bröllopstårta). Det samlas vi när solen tittar fram. Är vi på riktigt gott humör tar vi med oss filten och dukar upp ett litet kalas på tårtan. Idag tittade solen fram och humöret var riktigt gott. Det dukades upp både ett och annat litet kalas på tårtan. De två små finansfamiljerna bredvid hade värmegenererande filt (termosilver på ena sidan, filt på den andra), bubbel och jordgubbar. Det var pappa i vit skjorta med marinblå tröja över axel och det var mamma i ljus blus och svarta solglasögon i pannan. En helt normal Sjöstadsbild en solig dag när humöret är extra gott om det inte vore för det som gjorde den enastående emblematisk. Märket på bubblet: Rotari. Ett märke som slår ut vilket billigt rödvin som helst som politisk pin.

Mina ögon, mina ögon!

2009-05-25T23:51:00.004+02:00

Den senaste veckan har de satt sig. Från att ha varit lite fladdriga har Franks ögon antagit sin, får man anta, fortsatta form. Det är väldigt lika mina. Nästan på pricken faktiskt. Markerade ögonbryn som liksom tynger ner blicken. Djupt sittande och litet bekymrade.

Det bästa, förutom att det naturligtvis ser bra ut, är att jag får känslan att Frank kan spionera åt mig när inte jag är med. Jag tänker mig hur Frank och Karin är ute på något litet äventyr till låt oss säga Cloettaland. Jag är hemma och jobbar med någon liten obetydlig debattartikel. De går till fabriksutförsäljningen och Karin låtsas blunda för sekunda Saltlakritsplopp som är felaktigt förpackade i Centerpapper. Men när hon tittar ner i babybjörnen är de där. Djupt sittande och litet bekymrade blänger mina ögon upp på Karin och snart har jag massvis med sekunda Saltlakritsplopp i en svart keramikkruka på rödvinshyllan.

Sedan kom Bugaboobefolkningen och tog över staden...

2009-05-18T00:10:00.003+02:00

Kön till årsmötet.

”Vilken tur jag hade nu då! Att jag träffade er här. Ni verkar kloka och inte särskilt dementa. Jag ställer mig här och följer med er in. För visst är ni väl ett klokt gäng?”

En man i 80-årsåldern har precis blivit lämnad av sin 50-åriga son (som har vänsterpartipin på kavajslaget) utanför Hammarby Sjö 1:s gemenskapshetslokal. Om fem minuter börjar bostadsrättsföreningens årsmöte. Det är kö långt ut på gatan. När mannen i 80-årsåldern har registrerat sig skiner han upp. ”Nej men, det var inte dåligt: Här bjuds det på godis!” Han plockar en papptallrik full med Dumlekola och pryder pyramiden med ett päron samtidigt som han artigt frågar om han får sitta bredvid damerna på bakre raden trots att hans godispapper måhända kommer att prassla en aning.

En pensionerad rektor på Röda korset förslås till ny ordförande. När valberedningen lagt fram alla sina förslag räcker mannen i 80-årsåldern upp handen: ”Varför bara karlar?” Valberedningen mumlar ett svar som mannen godtar. När det är slut lutar sig mannen mot damerna bredvid och undrar om det inte var ett väldigt mumlande under mötet.

Mannen i 80-årsåldern är årsmötets behållning. Det lyser coolhet om hans litet darriga gestalt. Han är dock inte ensam om att var litet äldre. Det fanns några kanske inte nämnvärt darriga gestalter, men väl litet äldre samlade på mötet. Sjöstan är ju annars ett 30-plusparadis för moderater. Rent och snyggt! Lyxigt och mysigt! Allt det där. Men på mötet var det alltså fullt av den sort som enligt planerna skulle flytta till Sjöstan: 40-talister.

När miljonprogrammet byggdes var målgruppen bland annat medelklassen på landsbygden. De flyttade till en början också dit. Möjligen finns en pytteparallell i Sjöstan. De första husen som byggdes - på Sickla udde, där vi bor - verkar ha lockat till sig 40-talisten. Sedan kom Bugaboobefolkningen och tog över staden...

Girl & The City

2009-05-13T15:44:00.003+02:00

Man kan, beroende på läggning, gå med i Skattebetalarnas förening eller KPMLr för mindre:

En veckas sommarläger med "Sex and the city"-liv, fast utan sexet, erbjuds till 11-13-åriga flickor i Täby kommun. Lägret kallas "Girl & The city" och går bland annat ut på att besöka designer, SoFo, NK, gå på spa, göra färganalys och "dricka latte varje dag", enligt broschyren. Lägret arrangeras av kommunen och kostar 1 300 kronor i avgift.

En pingisförening fyller femtio och firar med fest i ett nedlagt jernverk

2009-05-10T21:17:00.015+02:00

Joacim och jag har anlänt till järnvägsstationen i Krylbo. I den stora skinnportföljen ligger en nystruken, vit skjorta som han senare ska ha på sig på IK Junos 50-årsjubileum.

Göran, en eldsjäl från grannklubben Hedemora, och fortfarande aktiv i herrar 70, gratulerar Juno, tackar för ett gott samarbete över kommungränsen och överlämnar en bukett blommor.

Den pingispimpade orkestern, The Junoz, underhåller festdeltagarna.

Junos stora eldsjäl, Sven-Inge, får ett hederspris. De sjuttio jubilarerna reser sig och applåderar.

Två gamla pingispolare, Tommy och Classe, återses utanför herrtoaletten i de gamla verken, där festen håller till, och Classe lägger då armen runt Tommys axlar.

Joacim pingisposerar i sin nystrukna, vita skjorta.

Joacim gratulerar en nybliven svensk mästare i pingis, Sofia. Hon började sin karriär i grannklubben Hedemora, med Göran som tränare, men spelar numera i Köping där hon i år fick 18-0 i kvot på elitseriens andrabord.

Ordföranden i Juno, Tony, tillika limfabrikör, lyssnar på när den före detta ordföranden, Torsten, håller ett fint tal om hur man håller igång en förening i femtio år.

Den före detta ordföranden i Juno, Torsten, håller ett fint tal om hur man håller en förening igång i femtio år.

IK Juno fyller femtio år

2009-05-08T20:30:00.006+02:00

Kalle, lika gammal som Juno, under en brännbollsmatch vid Dalälven sommaren 2008.

I morgon, strax efter lunch, sätter jag och Pingisproggaren oss på tåget till Dalarna. Vår gamla fina pingisklubb, IK Juno, fyller 50 år och det måste naturligtvis firas. Det blir buffé och bruksarrosé och jag återkommer med en rapport på söndag.

Det är första maj och kvällssolen har precis kommit till balkongen

2009-05-01T21:51:00.005+02:00

Bristande hårkvalitet i Långshyttan

2009-04-29T22:19:00.008+02:00

André plays pingpong. from Jens Eriksson on Vimeo.

Ni som hängt med i kommentatorstrådarna den senaste tiden har märkt att det snackats pingis. Ja, mer har det handlat om mina möten med en viss Ulf Nordkvist. En gammal elitspelare från Borlänge som jag mötte många gånger när han varvade ner i Långshyttan. Det var duktiga duster ska ni veta! Han kixade mina kickservar upp på läktaren och skyllde på mitt försiktiga fotstamp vid serve. Jag följde upp med en flack oskruvad serve utan stamp som han blockerade i nät. Han skrek. Jag hånlog. Oftast vann jag trots att han var en bättre spelare. Ja, så där höll det på i flera år och gud vad jag saknar de där matcherna. Allt det där blev jag påmind när Nicklas Johansson, en pingisspelande filur från Falun, hittade till min blogg och kommenterade.

Men jag skriver naturligtvis inte det här för att skryta om mina maskerade kickservar. Nej, nyss skrev Nicklas om Ulf och hans bror, Leif, på sin blogg, Pingpongkingen. Han återgav en händelse från Långshyttans sporthall där Leif och Ulf spelade dubbelmatch. Det var jämnt. Leif, som var den sämre spelaren, började tappa i kvalitet när det drog ihop sig.

Under en av dessa svackor börjar Leif sakta men säkert, boll för boll, beklaga sig. Han stånkar, stönar och klagar på än det ena än det andra. Till slut får Ulf nog. Efter en missad boll från Leif då han högljutt beklagar sig och undrar nått i stil med: "Hur kan jag missa den där..?" Vrålar Ulf honom i ansiktet: (och tänk nu på att de är bröder...) Det är för att du är så jävla tunnhårig!!!

Ja, Leif var ju visserligen en aning tunnhårig. De tunna testarna till lugg, som skulle föreställa den omisskännliga benan hos en banktjänsteman, drog han ofta åt sidan. Han framstod ofta som en aning fåfäng när han försökte få den flygiga luggen på plats innan han skulle dra iväg en kort underskruvad backhandserve. Det där tror jag att Ulf stört sig på i många år. Den där förbannade luggen! Släpp den där förbannade luggen någon gång! Och så plötsligt, i ett skiljeset i en sporthall i Långshyttan, släpper allt: Ulf berättar slutligen för Leif om vad han tycker om sin brors hårkvalitet.

Bland snittsnubbar och medelmorsor

2009-04-26T23:32:00.004+02:00

Sjöstadaren tjänar 29 000 i månaden, röstar på Alliansen (64 procent), jobbar med finansfrågor (33 procent), har eftergymnasial utbildning (68 procent). Och är arbetslös lika ofta som en islänning före finanskrisen (1,3 procent). Så ser Medelsvensson ut i Sjöstan ut enligt en artikel i senaste Södermalmsnytt. Mina fältstudier visar också att Sjöstadaren kör ny och praktisk bil (aldrig lyx). Bär nya och praktiska kläder (aldrig exklusiva). Inreder lägenheten med ny och praktisk design (aldrig original). Och så vidare.

Men det som är riktigt intressant är att alla är snittsnubbar och medelmorsor. Man behöver inte, som Södermalmsnytt, sammanställa data och räkna ut medelvärde. Här är alla 12 747 invånarna likadana: 33-åriga snittsnubbar och 30-åriga medelmorsor som alla har barn.

Ett nytt liv

2009-04-21T22:11:00.013+02:00

I Per Olov Enquists självbiografi, ”Ett annat liv”, beskriver han hur han som nybliven far sitter vid skrivmaskinen med sitt nyfödda barn i en korg under skrivbordet. Mellan raderna stoppar han ner foten i korgen. Gripreflexen gör att den nyfödda bebisen kan hålla i pappas stortå. Därifrån hämtar PO energi: Sonens spänning strålar upp till författaren, genom tån, så att romanen om, säg, en Nedstörtad ängel lyfter.

För några dagar blev jag pappa. Han ska heta Frank Levi Olsson. Han är lång och blond och varje kväll ligger han på mitt bröst när jag läser Per Olov Enquists ”Livläkarens besök”. Det är precis som ”Ett annat liv” en fantastiskt bra bok. Men man förstår att PO betalt ett högt pris för framgången. Att umgås med sin son genom tån samtidigt som man skriver om nedstörtade änglar är naturligtvis litterärt lysande i en metaforisk mening. I en mänsklig mening ter det sig mer dystert. Inget kan ju gå upp mot att läsa om en livläkares besök med ett alldeles nytt liv pulserande mot bröstet. Tårna liksom krullar sig.

Jonas livräddar en liten burk cider (halvtorr) i Sickla

2009-04-11T23:12:00.009+02:00

Ombildningsteater med Barbro

2009-04-09T23:02:00.006+02:00

Allt lät så bra. Stämpla ut från bostadspolitiken och ta påskledigt, spela en squashmatch mot en mellanchef, borra upp en persienn i sovrummet, fira med en liten burk (halvtorr) äppelcider. Och sedan gå på ”Nu mår jag mycket bättre” med manus av Kristina Lugn. Ja, koppla bort Hyresgästföreningen för en helg, helt enkelt.

Men så slår man sig ner i salongen på Stadsteatern och märker att pjäsen handlar om ombildning av hyresrätt till bostadsrätt och att huvudpersonen heter Barbro. Bara att stämpla in igen.

Livsstilschips och en burk äpelcider

2009-04-04T17:36:00.004+02:00

Det här håller inte. Sedan den där lilla j-a bloggen kom har jag tappat på Google. Söker man på ”André” har den här bloggen tappat placeringar: Bara en träff på tio i topp och den dyker upp först på femte plats. Så kan vi naturligtvis inte ha det.

Nu har jag i och för sig inget särskilt att blogga om. Men jag kan ju alltid berätta att Sjöstadsacklimatiseringen börjar arta sig. Idag gick Karin och jag till Sickla och köpte livsstilschips. De ska tydligen smaka söt chili. När man betalade chipsen fick man dem i en pappbag av delislag. Jag tänker skölja ner chipsen med en liten burk med äppelcider (halvtorr). Så har vi det i Sjöstan en vanlig aprillördag. Vi äter söta chili-chips och dricker en liten burk äppelcider (halvtorr).

Cowboys och vänsteraktivister på Sjöstadsbussen

2009-03-18T10:13:00.006+01:00

Bloggen har fått stå i skuggen av Twitter. Jag vet inte riktigt om det är så vi ska ha det. Den lilla bloggen borde kunna leva sida vid sida med den stora. För att visa att bloggen inte är död tänkte jag skriva några rader.

Jag har ju tidigare beskrivit Sjöstadsfolket som homogent. Men i måndags fick min tes sig en rejäl törn när jag som vanligt tog buss 71 från Sickla udde till Norrmalmstorg. In kom en kille med cowboyhatt som försökte betala bussresan med Dramaten-biljetter. Och idag satt en skön snubbe snett framför mig i spegblanka pilotglasögon och läste Naomi Kleins ”No Logo”. Se där, alla är inte konsulter vars kulturupplevelser sträcker sig till Dagens industri och deckare.

Ty sådan är squashen

2009-03-08T19:41:00.005+01:00

En fransk före detta tennispelare värmer upp i Gärdets squashhall inför en seriematch.

Alla amatörsquashspelare jag träffar är likadana. En är mellanchef på ett finansföretag, en annan delägare i ett mindre reseföretag och den tredje utbildningskonsult hos polisen. Jag antar att det beror på att: Squash på motionsnivå är en storstadssport, man hinner med ett pass på lunchen och det är den optimala förbränningssporten. Mellanchefen eller småföretagaren hinner göra av med veckans kalorier snabbt och smidigt. Det är mannens spinning.

Den här veckan spelade jag fem pass. Igår fick blev jag uppläxad av en Linköpingskille i en seriematch i Gärdets mögelsjuka squashhall. Och för ett par timmar sedan läxade jag upp en ettrig finansman i Wasa clubs lobbylika anläggning genom spelförstörande stoppbollar från bakplan.

Rock 'n' roll i Sjöstan

2009-03-06T15:08:00.006+01:00

På bygdebloggen kan man idag läsa att en Sjöstadsbo efterfrågar rock 'n' roll. Sjöstadsbon tycker att det är lite väl mycket regnbåge och pretto och vill därför ha en rockbar. Det låter sympatiskt men jag tror att det kan bli svårt i en stadsdel vars själ och hjärta finns i butiken Lyxigt och Mysigt.

TWITTER: Som en liten j-a blogg!

2009-03-05T16:49:00.007+01:00

Var på Berns idag igen. Den här gången var det ett Cision-event. Fick bland annat äran att lyssna på en Percy Nilegård-typ som berättade för 800 åhörare om Twitter. Det, mina damer och herrar, det är det nya. Som en liten j-a blogg! Han, Nilegård-typen, var i 40-årsåldern och använde ord som kanonhäftigt.

Men David Plouffe var något annat! Obamas geniförklarade kampanjstrateg berättade, bland annat, att Twitter funkade fint i Obamas kampanj. Som en liten j-a blogg!

Apropå på det finns jag numera på Twitter. Här.

UPPDATERING: David påpekar att Cision-loggan är stulen från Stasi. De har mer eller mindre snott symbolen från en så kallad identifieringspin, som användes av Stasianställda under civilklädda operationer. För att kunna känna igen sina kollegor bar alla Stasiagenter en liten pin, speciellt framtagen för det enskilda uppdraget. Pinsen liknade ofta så kallade turistpins för att undvika upptäckt.

Skitårsshopping i Barkarby

2009-03-05T09:30:00.011+01:00

För drygt ett år sedan anklagade jag Fredrik Reinfeldt för att svika Anders Borg. Sveket bestod i att familjen Reinfeldt snålfyndade sekunda sneakers i Barkarby när alla som läst fem poäng nationalekonomi vet att rejäl konsumtion är ett fantastiskt smörjmedlel för ekonomin. Borg, som läst flera hundra poäng nationalekonomi, var rimligen rasande. Men moderaternas budskap är ju å andra sidan numera att det är skitår och vargavinter och då passar outletlördag alldeles utmärkt även för en blå regeringschef.

Även jag har påverkats av moderaternas skitårsretorik. Igår efter jobbet tog jag pendeln till Barkarby bara för att köpa en rutig Whyred-skjorta som jag var för snål för att köpa på ordinarie pris innan jul. De tog över tre timmar. Det var kallt och jävligt och när jag kom hem visade det sig att skjortan var för stor. En riktig skitshopping.

Roast på Berns

2009-03-03T23:27:00.014+01:00

Fredrik, Stina och jag står och gapar bakom tre okända männsikor.

Som ni ser på bilden hade vi kul på kvällens Roast på Berns. Henrik Schyffert och Björn Gustafsson roastades av Parlamentet-typer. Jag vet inte riktigt vad vi - Fredrik, Stina och jag - gapar åt på bilden, men jag skulle gissa att det var åt Petra Mede (Jens stod på en balkong och fotade). Hon var som väntat roligast. I farten och så rått att man efteråt är säker på att hon inte gillar någon av de anda komikerkollegorna, på riktigt. Björn Gustafsson var skickligast. Och kanske kul. Men humor har inget med kul att göra, som jag tror Henrik Schyffert uttryckte det i någon intervju.

Jag har inte varit på så mycket stand-up live tidigare. Förutom en sorglig historia på en brunpub i Örebro för femton år sedan, med Thomas Petersson som dragplåster, är en kul kväll på Norra brunn för ett par månader sedan med Johan Rehborg, David Batra och Hans Brontén min enda erfarenhet. Då var det som sagt kul. Men man slogs av hur folklig publiken var. Kilkenny i kanna och frejdiga fredagsfrisyrer.

På Berns ikväll var det mediemänniskor och PR-personer på första halvan (Schyffert). Plus en hög med 80-talister på den andra (Gustafsson). Det var även mer skratt på Norra brunn än på Berns. Nu är det visserligen en aning orättvist att jämföra en fredag med en tisdag (två kannor Kilkenny kontra två glas rött), men man det verkar som att arbetarklassen är bättre på att ha kul än medelklassen.

UPPDATERING: Fler foton från Jens här.

Ingvar i Sagolandet

2009-03-02T10:05:00.004+01:00

Apropå Jan Troells Sagolandet. Här är min intervju med Ingvar Carlsson om hans medverkan i filmen Sagolandet. Från förra FLM. Foto från Jens.

Nu var det 1988. Jan Troell har precis haft premiär på filmen Sagolandet. Ingvar Carlsson ifrågasätter sin medverkan när han ser filmen första gången. Han är missnöjd med sin insats. "Det var våghalsigt att försöka försvara socialdemokratins Sverige när Troell hade makten över bildspråket”, säger Ingvar med allvarlig röst. Och så hade han lurat med Tage Erlander att medverka i filmen. En ny och en gammal sosse skulle bemöta den amerikanska psykologen Rollo Mays anklagelser om att det svenska välfärdsbygget hade dödat kreativiteten. Att Sverige var ett land med en tilltagande frånvaro av liv.

Ja, där satt de, Tage och Ingvar, i varsin solstol medan Troells kamera rullade och Mays släpiga amerikanska pratade om ett sönderrationaliserat samhälle tömt på mystik. Nej, lätt var det inte. Ingvar Carlsson var rädd att socialdemokratin hade skadats av Sagolandet.

Man kan förstå Ingvars oro. Sagolandet är bitvis bitande kritik mot socialdemokratin. Likt ett poetiskt Uppdrag granskning skildrar Troell Sverige genom vardagliga berättelser där politiken har glömt individen och naturen ses som fabrik. De något vildvuxna berättelserna i Sagolandet ångar av politiska undertoner: En skånsk man med hatt och skyddsglasögon sprutar rosa gift på en jättebjörnloka. Kycklingar med fel kön mals ner i en avfallskvarn. Skyltdockor formas efter marknadens krav på konformitet. Hundar drillas till tonerna av marschmusik. En 16-årig hårdrockare nekas replokal av en kommunal tjänsteman. En avverkningsmaskin skövlar en norrlandsskog.

I debatten efteråt menade många att det var en viktig och intressant film. Ingvar, blind av sin egen medverkan, kunde inte se kvaliteterna. Det där Sagolandet kände han inte igen.

Ingvar beställer in en coca-cola på Nobelmuseets fik i Gamla stan. Den svarta skjortan har orange ränder och glasögonen har mörknat av solljuset. Nu är det 2008 och han sitter rakryggad med armarna i kors och andas in:

”Jag var mer nöjd med min egen insats när jag såg om Sagolandet nyligen. Jag såg kvaliteter i filmen som jag inte kunde se för 20 år sedan. Troell kände att välfärdsprojektet kommer att möta problem som måste diskuteras. Konstnärer är tidigt ute och har en förmåga att tidigt fånga stämningar. Det får man beundra Troell för.”

Vi diskuterar bildspråket i Sagolandet. Om mannen med giftsprutan som dödar jättebjörnlokor för att de kommer från en annan kultur. Och att man väl inte kan tolka det som något annat än ett folkhem som skapat främlingsfientliga människor. Ingvar nickar men menar att det är en förenklad och felaktig bild. Han nämner avsnittet där de ska dra en väg genom ett samhälle. Den enskilde mannen ställs mot det starka samhället. Han menar att det finns en rad intressen som samspelar och att det är den förtroendevalde politikerns jobb och försöka sluta den tvisten.

Med armarna fortfarande korslagda över bröstet berättar Ingvar Carlsson att filmens riktigt dystra farhågor inte har slagit in. Sverige är ett av de länder som det är bäst att bo i. Han hänvisar till de nordiska länderna och att de alltid placerar sig högt när man rangordnar länder inte bara efter BNP utan även väger in trygghet, levnadsålder och barnadödlighet. Det är ett bevis på att tesen i filmen om att samhället med trygga människor ger lata människor inte har slagit igenom.

Det talas en del om politisk utopi i Sagolandet. Då resonerar Ingvar Carlsson om begreppet och menar att det måste ske i mindre provisoriska etapper fram till den slutgiltiga utopin, drömsamhället. När han är klar låter Troell ett miljonprogramsområde torna fram. "Jag tycker att det är mest förtalade projekten vi har gjort! En tredjedel till en fjärdedel bor idag i miljonprogrammet. Men vad gör man i media? Jo, man visar upp ett problemområde. Miljonprogrammet består av villor, radhus, bostadsrätter och hyreshus där människor trivs. I de så kallade problemområdena fick vi ta emot invandrare. Vi fick en bostadssegregation. Det är kanske mer ett misslyckade för vår invandringspolitik än för bostadspolitiken. Vad skulle vi ha varit idag om vi inte hade byggt bostäder? På tio år byggde vi en miljon bostäder. Det är en fantastisk prestation. Den satsningen var riktig. Om vi bara hade travat på i vanlig nivå i bostadsbyggandet hade massvis med ungdomar inte kunnat flyta hemifrån, de hade fått bo inneboende och inte kunnat gifta sig. Den delen tas aldrig fram.”

Jag undrar om det finns någon vision i dagens politiska debatt. Jodå, det gör det visst det, menar Ingvar Carlsson. Det ligger i jämlikhetsbegreppet. Strävan mot ett samhälle där de sociala och ekonomiska skillnaderna inte är för stora. Han menar att den visionen är viktigare än när filmen spelades in. Klyftorna ökar. I filmen säger han att det även i ett litet land som Sverige behövs en tuff diskussion om frihet åtminstone vart tionde år. Men har vi haft det? ”Jag tycker att vi har haft för lite av ideologisk debatt i Sverige. Jag tror det beror på de ekonomiska kriserna vi råkat ut för. Det gjorde att politiker på alla plan var så upptagna av att bekämpa kriser att man inte gav sig tid att föra den ideologiska debatten - till exempel om frihetsbegreppet. Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen hade klarat sina problem bättre om vi hade avsett mer tid åt ideologisk debatt och skolning av nya medlemmar. Det tillhör det jag ångrar.”

Ändå anser han att det finns hopp för en ideologisk diskussion idag. ”Ja, ungdomar är politiskt intresserade. När jag är ute på skolor och universitet ställer de väldigt bra frågor. Men de är inte lika intresserade av att gå in som medlemmar i ett politiskt parti. Men de har goda kunskaper om samhällsförhållanden, både inom Sverige och internationellt. I det avseendet är jag ganska optimistisk.”

I Sagolandet menade Ingvar Carlsson att man inte kan vara fri som individ om man är arbetslös. En diskussion som är högaktuell i dagens politik. ”Den uppfattningen delar jag fortfarande. På ett sätt är det svårare att vara arbetslös idag, och då tänker jag inte på arbetslöshetskassan. Förr var det arbetare som var arbetslösa. Men arbetslösheten har drivit in i alla klasser. Som välbetald IT-expert kan du förlora ditt jobb och ställas på gatan. Arbetslösheten är minst lika svår för en sådan person som för en arbetare som är arbetslös.”

Coca-colan är urdrucken. Ingvar Carlsson är bekymrad över den materialism som Troell larmade om i Sagolandet. Han tycker att det är sorgligt att folk använder sin lediga tid för att springa i stora varuhus istället för att gå ut i skogen eller besöka ett museum. Han betalar mitt kaffe och tar tunnelbanan mot Tyresö. På fredag ska han ut i skogen och plocka svamp. Ingvar är väl medveten om att socialdemokraterna hade fel när de trodde att det lyckliga livet säkrades med arbete och bostad. Man måste jobba hårt med kulturpolitiken också. Och man måste ut i skogen utan livvakter och möta kraften av ett gult kantarellfält för att orka vara statsminister i sex år. Annars kan en tilltagande frånvaro av liv komma krypande.

Fotnot:
Efter att ha rådfrågat sin fru Ingrid menar Ingvar Carlsson att den film som påverkat honom mest politiskt är ”En plats i Solen”. Filmen är från 1951 och Montgomery Clift och Elisabeth Taylor spelar huvudrollerna. Då var Ingvar 17 och insåg vikten av att göra rätt livsval.

Ofräsch invandrare smutsar ner Sjöstan

2009-03-02T00:00:00.005+01:00

Det är inte utan att man kommer att tänka på den invandrade jättelokan i Jan Troells Sagolandet när man läser diskussionen på bygdebloggen om att tyska Lidl är på väg till Sjöstan.

Makalösa Lydia

2009-03-01T22:48:00.005+01:00

Vad skulle jag göra utan mina litteraturkritiker? Ja, förmodligen skulle jag sitta med Paul Auster och Klas Östergren och inte veta bättre. Men nu får jag bokhyllan bombarderad med Gun-Britt Sundström! Först fick jag två Sundström-böcker av Annina och i förra veckan en av Björn. Jag läste ”Maken” i somras. En radikal relationsroman från 60- och 70-talets universitetsmiljö i Uppsala. Hur får man en modern relation att gå ihop? Om det filosoferar berättelsens Martina i drygt femhundra sidor. Intressant, visst. Men jag har inte hört på maken till irriterande personligheter som maler om motstridiga känslor och oförmåga till att bestämma sig. När jag lade boken ifrån mig var jag övertygad om att jag aldrig ville se en romanfigur från Sundström igen.

Men som tur var ändrade jag mig. Jag läste ”För Lydia” i förra veckan. Det är Sundströms omarbetning av Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”. Söderberg är en av mina absoluta favoritförfattare. ”För Lydia” är berättad ur Lydias perspektiv, som bara är en skuggfigur i Söderbergs värld, och utspelar sig i Stockholm mellan 1957-1972. Att säga att den är makalöst bra är att förlora omdömet för att vinna en ordvits. Men bra är den. Och sympatisk. Lydia är en typ som jag gärna skulle umgås med igen. Jag funderar rent av att döpa min blivande dotter till Lydia.

Röda andningshål i Sjöstan

2009-03-01T19:52:00.010+01:00

Sjöstan är blått. I senaste valet hade moderaterna haft egen majoritet om Sjöstan fått bestämma. Och socialdemokraterna hade haft mindre än femton procent av rösterna. Sedan jag flyttade hit har jag letat efter röda andningshål. Igår hittade jag ett. När David och hans hajkonnässör till son var på besök i Sjöstan gick vi till biblioteket (David ville kolla utlåningskvoten på inbundna Jan Guillou). På anslagstavlan satt ett A4. Där stod att Leif Pagrotsky skulle förklara krisen på nästa ABF-möte i stadsdelen.

Idag hittade jag ett nytt andningshål. Under ett brofäste hade någon sjöstadsradikal ungdom sprejat en röd stjärna. Valet 2010 kan bli något annat.

Stryktipsskandalen i Sjöstan

2009-02-28T19:50:00.007+01:00

När jag var liten var ett av det bästa jag visste att tippa på stryktipset. Jag fick spela ett par enkelrader som mormor betalade. Sedan tittade jag på Tipsextra med pappa och morfar i teverummet medan mamma och mormor satt och skojade i salongen. I andra halvlek bjöd morfar pappa på en silvergrogg (sockerdricka och explorer). Och jag fick en Haiwa.

Nu var det väldigt länge sedan jag stryktipsade (och drack Haiwa), men den senaste tiden har suget kommit tillbaka. Därför bestämde jag träff med Jonas på Sjöstans pressbyrå (aldrig att jag skulle lämna in tipset på nätet) för att sno ihop ett 64-raders. Vi var litet ringrostiga och slängde ihop systemet på stående fot utan analys. Resultatet blev naturligtvis katastrof. Fem rätt. Nästa lördag ska vi sitta och fika i två timmar medan vi kokar ner rätt rad i ett nätt 64-raders. Tyvärr finns det ingen tobaksbutik i Sjöstan att ladda upp i innan inlämning. Stryktips utan stormagade kepsgubbar som luktar tobak är egentligen en ursäkt till Stryktips.

PS. För er som inte är så inne på stryktips kan jag meddela att fem rätt på ett 64-raders är skandalöst dåligt. En medelbegåvad apa som har rudimentära kunskaper om engelsk ligafotboll får statistiskt sett alltid mer än fem rätt på ett 64-raders.

Mitt eviga Prefab Sprout-jag

2009-02-27T11:20:00.004+01:00

Det börjaqde i en travershytt på bruket i Avesta. Albumet Andromeda heights hade precis släppts. Året var 1997 och sedan dess har jag gått ner på knä för Prefab Sprout. Imorse på buss 71 från Sjöstan till Norrmalmstorg lyssnade jag på popoperan Jordan the comeback och konstaterade att den dag jag slutar älska Prefab Sprout har jag blivit en dålig människa.

Att spela sig själv på film

2009-02-25T22:29:00.005+01:00

Plötsligt är man tillbaka på Rönnbärsgränd 12 i Skogsbo, Avesta. Det är 80-tal och parabolantenn med Sky sports och Wrestling Mania. Vi, halva P12-laget i fotboll, sitter på heltäckningsmattan framför tjockteven och tittar storögt på André the Giant, Hulk Hogan och Jake the Snake Roberts. Alla vet att det är fejk men låter sig sugas med i skådespelet.

Jag såg nyss the Wrestler. Man kan glömma att filmen delvis handlar om wrestling. Allt snack har ju kretsat kring Mickey Rourke och att filmen kan (ska!) ses som en metafor för hans eget liv. Det är liksom på pricken alltihop: Framgången på 80-talet, missbruket på 90-talet och fattigdomen på 2000-talet. Och visst stämmer det. Autenticitet är så tung och så stark att man misstänker dopning.

Men det finns något litet ovanligt med den förbehållslösa Rourke-hajpen. I vanliga fall brukar man hylla en skådespelare när den porträtterar någon som ligger långt från deras egen person. Hur skådespelaren förvandlas, gärna både fysiskt och psykiskt, och blir till någon helt annan. Här, i Mickey Rourke-fallet, är det mer frågan om att man spelar sig själv. Utan mask och med muskler från den märkliga boxningskarriären reser sig Rourke, ruskar bort ruset, tar klivet i salongen och alla tycker att det är storartat skådespeleri. Och ja, det är nog storartat, men kanske mer rörande. Det ska bli intressant att se hur han porträtterar en, säg, framgångsrik finansman i nästa film.

UPPDATERING: Jag ser att tyska medier kallar den blivande prinsen för Wrestling.

Fotbollshäng på Medelhavspärlan

2009-02-25T12:41:00.002+01:00

Igår var första gången jag hängde i Sjöstan. Inter mötte Man U och restaurang Medelhavspärlan visade matchen på duk. Jag var där med FLM-Jonas och hans bror Daniel (båda har spelat fotboll i Kalmar FF och Jonas har spelat mot två av bröderna Elm! ). Även Joacim (aka pingisproggaren) kom förbi eftersom sportbarerna på Södermalm var fullsatta. Men på Medelhavpärlan fanns det plats! Även om det en bit i första halvlek, när Manchester United och Ronaldo redan visat var skåpet skulle stå, var i princip fullsatt.

Stämningen var trevlig och oväntat lågmäld för att vara fotbollsbar. Man märkte att Medelhavspärlan hade stammisar. Tobbe fick sin favoritöl utan att fråga och Lasse satt som vanligt i skinnfåtöljen framför bardisken med ölen på magen. Känns fint att ha det alldeles runt hörnet.

Apropå fotboll messade jag en gammal fotbollskompis från Avesta som vuxit upp med prins Westling (bananmonarki! ) i Ockelbo. Jag frågade om någon kul Westling-anekdot från Ockelbotiden men fick tillbaka: "Alltid nykter, alltid trevlig." Verkar som att kungahuset även har medietränat Westlings gamla Ockelbokompisar.

UPPDATERING: Jag ser här att prins Westling, precis som jag, har bott i Brickebacken

Inflyttningspremie uthämtad

2009-02-24T09:38:00.001+01:00

Plötsligt - en uppföljare

2009-02-23T21:52:00.006+01:00

Här följer min text om Vinslöv som finns i senaste numret av FLM. Jens Eriksson har fotograferat.

Den skånska tätorten Vinslöv är känd från tv – tack vare dokumentären Plötsligt i Vinslöv hamnade den på kulturkartan. Men alla var inte glada över uppmärksamheten och en del tyckte att bygden fått dåligt rykte efter alla bilder på bangolf, bingolotto och grillad flintastek. Kunde de inte ha filmat kyrkan istället? André Johansson tog tåget till Vinslöv för att ta reda på vad som hände – och vad som händer i uppföljaren.

”Hur fick ni hit honom? Jag har inte sett Anders här på länge. Någon sa att han blev utesluten från klubben efter filmen.” Möbelhandlaren i Vinslöv viskar till mig när intervjun är avslutad. Han lutar sig över det danska designbordet och ser storögt på mig. Jag förstår inte vad han menar. Men när jag pratar med fler invånare i Vinslöv begriper jag. Dokumentärfilmen Plötsligt i Vinslöv har fått dramatiska följder.

***

Plötsligt i Vinslöv sändes första gången 2001 på SVT. I Vinslöv visste de varken ut eller in när de såg sitt lilla skånska samhälle på tv. Få förstod filmen. Den var konstig. Men Plötsligt i Vinslöv skildrar ett vanligt samhälle. Det kunde vara vilken mindre landsort som helst, med bangolfentusiaster, konstföreningsfolk, fågelvänner och Holger på ljugarbänken. Människorna i dokumentärfilmen fångas i sin vardag: Två män tar en korv i lugn och ro framför Bingolotto, kulturnämndens ordförande inviger en konstutställning, en Europamästare i bangolf läxar upp en försynt domare under tävling och ett sällskap sitter på teatern och berättar att man lever längre om man konsumerar kultur. Inget märkvärdigt – vanliga svenska sommardagar på landsbygden.

Men i Vinslöv såg man något annat. Man undrade varför man inte kunde filma kyrkan och hembygdsföreningen istället för ”räliga gubbar” på en bänk. Byn var delad: Vissa tyckte filmen var bra medan andra skämdes. De ansåg att filmen drev med folk från bygden. Även vissa kulturkritiker var skeptiska. De tycktes mena att ska man filma vanligt folk ska det vara i motljus och mustigt, likt hur Bernardo Bertolucci gör. Detta – att visa folk som brann för bangolf – var folkförakt.

Malin Skjöld, en av regissörerna och uppvuxen i Vinslöv, har svårt att förstå kritiken. ”En del intellektuella från medelklassen tycker att de i filmen verkar utvecklingsstörda. Jag pratade även med en tant i Vinslöv som undrade hur vi kunde filma människor som var lite sjuka.” Jenny Bergman, medregissör, fyller i. ”Medelklassintellektuella tyckte att det här kan man inte visa på tv. Då undrar jag vem som är föraktfull, vi eller dem som säger så. Jag hade inte sett dessa människor på tv och jag tyckte att de skulle få synas. Det är inte vi som har uppfunnit dem. Holger och de andra finns ju fortfarande i små byar. Det är inget unikt.”

Malin Skjöld, som i dag bor i Stockholm, tyckte att det var jobbigt att åka tillbaka till Vinslöv efter att filmen hade sänts. Alla var långt ifrån stolta över bilden som Malin och Jenny tecknat. Även Malins familj hade svårt att förstå vad det var för slags dokumentär Plötsligt i Vinslöv var. ”Min bror sa att om det inte varit jag som hade gjort filmen hade han stängt av tv:n. Det var ingen som riktigt förstod filmen i början.”

Kritiken var omfattande. Den som drabbades hårdast var bangolfentusiasten Anders Svensson. I filmen finns en scen där han grillar flintastek i köket. Fettet från flintan gör att lågorna slår upp mot väggen i hans hyreslägenhet. Men Anders behåller lugnet och hittar en parallell till bangolf mitt i köttinfernot. ”Det kan inte hända mer än att lågorna slår rakt upp. De lugnar ner sig igen. Det är likadant inom golfen: Det enda som kan hända mig är att jag slår ett skitslag. Jag dör inte av det”, säger Anders och ler mot kameran. Men det lugnade aldrig ner sig. Grillsekvensen är fortfarande populär. På Youtube har den nästan 50 000 visningar (se scenen här). I kommentarerna efter klippet hånas ”grillmästaren”, ett öknamn som Anders fick dras med efter filmen. I andra kommentarer står att han vräktes från lägenheten av hyresvärden. Ett rykte som jag hör från flera håll när jag besöker Vinslöv. Vad var det egentligen som gick upp med lågorna.

***

Jag sitter på Perssons taverna i Vinslöv. Det är fredagseftermiddag och jag har bestämt träff med Thomas Jalkling. Perssons taverna är ett typiskt gatukök: En mustaschprydd man tar en afterwork-korv i lugn och ro och tre 20-åringar spelar Jack Vegas medan de väntar på att hamburgarna ska bli klara. Thomas Jalkling är en av dem som de senaste åren engagerat sig i den förening som bildats som en hyllning till filmen. Han kommer direkt från jobbet och beställer en öl samtidigt som han berättar att Anders Svensson försvann från byn efter filmen. ”Han blev riktigt mobbad av gamla kamrater från bangolfklubben för det här med grillningen.” Vid bordet intill sitter Roland Persson. Han driver tavernan tillsammans med Ewa Skoglund. När han hör vad vi pratar om rättar han till kepsen och berättar han att det sägs att Anders Svensson blev utesluten ur bangolfklubben. Att Anders flyttade från Vinslöv till Hässleholm och slutade med bangolf. Roland har hört att Anders bodde i en bil på en industriparkering under en tid.

Jag går vidare till Hedbergshuset, där bangolfklubben och konstföreningen håller till. Vi ska ses där, jag och Anders Svensson. Vi är ensamma i bangolfhallen. Anders har mörkblå t-shirt, joggingskor och bär på en vinröd bag med bollar som har ett mjukdjur till maskot hängande i dragkedjan. Det är ett bra tag sedan Anders var här sist. I Hedbergshusets källare finns 18 gröna filtbanor och en kafeteria. På väggen sitter tidningsurklipp från senaste ungdoms-SM. Föreningen har haft framgångar. Anders står vid bana fem och visar golfteknik. "Prova", säger han. När jag misslyckas med att ta mig förbi hindret kommer han med tips. Jag måste stå närmare bollen med fötterna och inte resa mig när jag träffar bollen. På tredje försöket är jag förbi. ”Bra!”, säger Anders. Han trivs när han får instruera och snacka spikar. Men när jag frågar hur han kände när han såg filmen första gången skruvar han litet på sig. ”Det var en scen som jag skulle velat ha med som inte var med i filmen. Det blev grillscenen i slutet istället. Jag hade tyckt att det vore häftigare om de tagit med när jag slog tretton spik i rad på bana femton. Jag vet inte vad det materialet blev av. Det kunde ha blivit en riktig hit.” Jag undrar hur han ser på grillscenen, den som fick ersätta spikarna på bana femton. ”För min del personligen blev det jättejobbigt. Folk hade förväntat sig en vanlig dokumentär där man fick se byggnader från Vinslöv. Vissa tyckte att filmen hade skitat ner hela Vinslöv. Efter ett halvår flyttade jag.”

Anders nickar jakande när jag undrar om flytten från Vinslöv skedde på grund av filmen. Det skulle ta många år innan han kände sig mogen att flytta tillbaka. Hemkomsten till Vinslöv skedde först i fjol. ”Men det har vänt nu, det har det”, säger Anders och försöker le igen. Han vet inte varför det har lugnat ner sig i byn, men tror att det kan bero på att folk med tiden har fått en annan syn på filmen.

***

De häftiga reaktionerna mot Plötsligt i Vinlöv känns igen från historien. Att positionera sig mot folk är inget nytt. George Orwell beskrev på 30-talet hur medelklassen använde avsmak för att hålla arbetarklassen borta. Orwell menade att dålig smak luktar och genom att markera mot den fick man andrum. Man hör ju det ibland, att skrapar man lite på den socialrealistiska konsten om arbetarklassen tittar avsmak fram. Tattiga takfläktar, fula furumöbler och infantila intressen. Ja, de borde rent ut sagt skärpa sig. Det är inte svårt att se paralleller till Vinslöv och Anders: Inget stinker så mycket som vidbränd flintastek. Medelklassen har aldrig gillat fläsk. Men i Vinslöv var det alltså mer arbetarklass som mobbade arbetarklass. Då finns det inga givna argument för kulturfolket att ta till mot varandra. Diskussionen om Plötsligt i Vinslöv har därför handlat om att intellektuell medelklass anklagar annan intellektuell medelklass för folkförakt. Jag antar att filmens kritiker menar att man inte borde filma människor som inte har något bättre för sig än att spela bangolf. Frågan borde istället handla om vad som händer i små samhällen när någon sticker ut från mängden och hamnar på tv.

I Vinslöv var kritiken mot personerna i filmen på sina håll hård. Vissa var rädda att Plötsligt i Vinslöv skulle sänka huspriserna. Men efter ett antal år började synen på filmen så sakteliga förändras i bygden. Den förening som bildades som en hyllning till Plötsligt i Vinslöv var en bidragande orsak till attitydförändringen. Föreningens grundare såg en hjärtlig film om sköna människor som det inte var meningen att man skulle skratta åt. Istället lyfte de fram dokumentärens mänskliga värme. Föreningens bas blev hemsidan dopingkontroll.com (namnet kommer från den dopningkontroll som äger rum i filmen i samband med en bangolftävling; om andedräkten visar mer än två starköl blir det spelförbud). På hemsidan kunde man bland annat skicka protestmejl till SVT som inte gett ut Plötsligt i Vinslöv på dvd. Kampanjen gav resultat 2005 och idag är Plötsligt i Vinslöv den dvd som sålt mest av SVT:s dokumentärer, över 10 000 exemplar. En av medlemmarna i föreningen har dessutom bränt 700 exemplar av Plötsligt i Vinslöv och sålt för egen vinning. Det gillar inte regissörerna. Tavernan säljer t-shirts och vykort med motiv från filmen, utan tillstånd. Det initiativet gillade regissörerna däremot. På tavernans meny finns även Holger-special: lövbit, päramos och två kulor räksallad. Är man ett riktigt fan ska man som Holger skölja ner specialmålet med tre halvlitersglas med mjölk.

Ewa Skoglund står i köket och minns hur ”Vinslöv – plötsligt en förening”, som gruppen kallar sig, växte fram. ”Föreningen har fört upp hela filmen. I början var det inte så stort. Det började med en debatt på vinslov.com. Då gick det upp ett ljus för mig. Jag hade sett flera som parkerat sina bilar och sedan gått raka vägen upp till bänken här utanför och fotograferat varandra. Jag kunde för mitt liv inte förstå vad de höll på med. Ewa pekar mot de tre killarna i 20-åldersåldern som står vid Jack Vegas-maskinerna i hörnet på tavernan och väntar på hamburgare. ”Där sitter ett par av dem förresten. De formligen älskar filmen.”

Hon berättar att kontakten mellan fans och idoler först knöts via Holger Nilsson, en av huvudkaraktärerna i Plötsligt i Vinslöv. Holger åt ofta på tavernan när han inte åkte på sin Tomus-moped eller pratade med sin papegoja Jacko Jackonelli. Om fansen ville träffa honom tyckte Ewa att de lika gärna kunde lämna ljugarbänken och komma in i gatuköket. Holger satt ju där inne och åt lövbit och drack mjölk. Efter det har Perssons taverna blivit föreningens stamställe. En god medlem ska ta tåget till Vinslöv, äta Holger Nilssons mat och spela bangolf. Vistelsen ska sedan dokumenteras genom fotografering på bänken utanför tavernan. Strax innan jag ska gå från tavernan kommer en man in och vill köpa en Vinslövs-t-shirt. Men de är slutsålda och Ewa hänvisar mannen till möbelhandlaren. Han som undrade hur jag lyckats lura med Anders till bangolfklubben. Möbelhandlaren säljer också en hel del t-shirts i sin fina secondhandbutik för möbler. Han gillar filmen, men ser sig inte som någon representant för Vinslöv. Han ser ofta besökare som aldrig kommit till Vinslöv om det inte varit för filmen. ”Man ser direkt när det kommer fyra grabbar i 25-årsåldern i en gammal 242:a med varsin kamera i handen. De fotar varandra på bänken eller vid bangolfhallen.”

Kulten är klassisk: Unga män organiserar fandom till en film i en förening. Idag har föreningen över 1 600 medlemmar. Vinslöv har knappt 4 000 invånare. Det låter som en storslagen uppslutning från byn, men när man surfar in på dopingkontroll.com kan man se att endast 48 av medlemmarna kommer från Vinslöv. Resten är från övriga Sverige. Tre medlemmar bor i London. Flest bor i Malmö, Lund och Stockholm. Som kronan på verket lyckades föreningen förra året kupprösta in Vinslöv, på bekostnad av Drottninggatan, i en specialutgåva av sällskapsspelet Monopol.

Mycket av kulten kring filmen skapas av föreningen. Malin menar att de rentav tagit över filmen. De ringer när det händer något i byn och ber regissörerna komma dit och filma. När en skolklass vill spela golf med Anders Svensson ringer Ewa Skoglund från Tavernan till Jenny Bergman och Malin Skjöld och de drar till Vinslöv med kameran på ryggen.

Föreningen har arrangerat ett antal fester. Är det inte frågesport om filmen, så är det sommarfest där Anders och den gamle Europamästaren i bangolf, Kjell Fredriksson, uppvisningsspelar. Till skillnad från Anders har Kjell, som också har en framträdande roll i Plötsligt i Vinslöv, enbart positiva upplevelser av filmen. ”Alla känner igen mig. När man kommer till Perssons taverna kommer alla och hälsar på en och klappar om en och vill ha autografer. Så det har blivit ett väldigt uppsving tack vare filmen. Många killar har ringt till mig och vill spela golf med mig på sina svensexor.” Han blev däremot överraskad när han första gången såg resultatet av alla timmar de filmat hans framgångar vid golfbanorna. ”Jag trodde att filmen enbart skulle handla om bangolf. Jag visste inte att de skulle ha med fåglar och konst. Jag hade aldrig sett Holger i hela mitt liv. Vem är han?” Kjell kände dock igen Anders, de hade ju spelat bangolf ihop i Sjöviken. Men efter filmen såg Kjell inte till honom på ett bra tag. Han gick liksom under jorden. Kjell tror att han skämdes.

Scenen där Anders grillar flintastek i köket är Kjell tvehågsen till. ”Nja, jag tyckte den var lite tveksam. Den skulle nästan inte visas, tyckte jag. Han tyckte nog inte om det att de visade det i tv. Jag pratade även med Anders sambo om grillningen. Hon sa att de aldrig borde ha visat det. Samtidigt är det en kul grej i filmen. Man skrattar till riktigt där.”

***

När jag tidigare frågade regissörerna Malin Skjöld och Jenny Bergman hur de ser på sitt verk antydde de att något hänt med Anders Svenssons liv. ”Vissa tyckte att vi drev med folk i Vinslöv, särskilt Anders som grillade i köket. Men vi visste inte att filmen skulle få så stor uppmärksamhet. Då hade vi kanske gjort det lite annorlunda. Vi har gjort det med hjärtat så på det sättet känner man sig fri.” Anar man ånger? Jag kontaktar Malin Skjöld igen och frågar hur hon upplevde det med Anders och hans flytt efter filmen. ”Han har haft det lite jobbigt. Jag vet inte om det bara var filmen. Men det var säkert en bidragande orsak till att han flyttade från Vinslöv.” Jag undrar om Malin så här i efterhand, om det hade varit möjligt, skulle vilja ändra på något i filmen. ”Det var svårt att veta innan att det skulle få så stor genomslagskraft. Jag vet inte om vi gjort det annorlunda annars. Det var ju svårt att veta vad man hade satt igång. När Anders fick se filmen innan den sändes var han så nöjd, men sedan visste ju ingen av oss hur folk skulle reagera. Men det var inte bara filmen som gjorde att det blev lite jobbigt för honom. Det var nog andra saker också.”

Malin menar att man kan se grillscenen på olika sätt. "Folk tyckte väl att vi drev med honom då, men jag tänkte aldrig så. Jag tyckte mer att han var så cool. Att han verkligen höll färgen och inte blev nervös som de allra flesta skulle bli.” Först trodde inte Malin och Jenny att Anders skulle vilja vara med i uppföljaren. "Men när det visade det sig att han ville det filmade vi saker som hände honom just då. Det kom en svensexa som ville träffa Anders till exempel. Vi har bara hängt på honom. Vi har inte behövt tänka på om vi ska filma det eller inte.” En uppföljare är alltså under produktion. Jag frågar Jenny varför de väljer att göra det nu, sju år efter den första filmen. ”Vi har pratat om det i flera år. Men vi har inte känt att det funkat. SVT har frågat en del också. Men när vi började ringa runt till huvudpersonerna och frågade hur de mådde och så var alla otroligt sugna på att vara med igen. Och så ringde vi till Holger och då hade hans papegoja precis blivit bortförd. Den var stulen och då åkte vi ner och filmade det.” Malin nickar och börjar prata media. ”Vi tänkte att journalisterna skulle vara med också, eftersom de var så intresserade.”

Journalisterna är det nya metaspåret. När jag söker efter uppföljaren med arbetsnamnet ”Vinslöv 2” på nätet förstår jag hur regissörerna tänker. I ett inslag som gjordes i Sydnytt om filmen ser man att Malin filmar reportern när han intervjuar Jenny. Det var ett krav för att de skulle ställa upp. Allt som händer kopplat till inspelningen ska dokumenteras. Jenny Bergman menar att medieintresset är helt absurt och det är därför det är kul att filma det. Jag undrar om metainslaget ska ses som markering mot medierna, ett slags kritik. Malin menar att hon aldrig har några baktankar med den typen av saker. Men tycker att det är kul när journalister sitter och nickar åt allt de säger. ”Precis som du gör just nu”, säger hon och tittar allvarligt på mig.

Medieuppmärksamheten har varit stor i samband med ”Vinslöv 2”. Vissa stunder tycker Malin och Jenny att det varit helt galet när journalister och fotografer varit med vid inspelningen. Galet, men tacksamt. När jag först träffar regissörerna i oktober håller filmen på att redigeras. De tror att den kommer att bli lite tyngre än den förra – mer känsla.

Även Kjell Fredriksson är positivt inställd till uppföljaren. Han ser fram emot att åter bli Mr Bangolf, det namn han gått under i medierna sedan filmen blev kult. ”Det ska bli spännande. De har filmat mig lite. Men inte så mycket bangolf den här gången, så det blir nog lite annorlunda.” Precis när jag ska avsluta telefonintervjun ber han mig skicka ett nummer av FLM när artikeln är tryckt. Han samlar på sånt. I filmen Plötsligt i Vinslöv visar Kjell en serveringsvagn belamrad med medaljer. Kjell verkar mycket medveten om sig själv och är typen som plötsligt skulle kunna prata om sig själv i tredje person. Han älskar uppmärksamheten.

I Vinslöv får Anders ofta frågor om när nästa film kommer. De undrar vem som ska vara med. ”Jag tyckte det var jätteroligt när Jenny och Malin frågade om jag ville vara med i en ny film.” Trots att det var så jobbigt med den första filmen, menar Anders samtidigt att man ändrar sig. "Nu tycker jag bara att det är roligt.”

Roland Persson och Thomas Jalkling berättar om hur saker och ting vände för Anders Svensson. Tavernan hade musikuppträdande när Anders klev in genom dörren. Orkestern slutade spela och det blev knäpptyst. Alldeles stilla. Sedan drog en djävulsk applåd i gång i lokalen. Roland skakar på huvudet när han berättat klart. Man förstår att det var magiskt.

”Vinslöv – plötsligt en förening” försitter inte ett tillfälle att berätta hur stolta de är över filmen. Kristoffer Månsson är föreningens ordförande. Det var han som tillsammans kompisen Johan, nu vice ordförande, startade föreningen 2003. Kristoffer känns som en typisk medlem: Kille från Kristianstad som bor och pluggar i Umeå men önskar att han var uppvuxen Vinslöv.

Jag frågar vad det enorma intresset för filmen består av. ”Vid en första anblick är den väldigt kul. Man får många goda skratt. Den förmedlar också en stor värme och kärlek till de här personerna. Den fick mig att reflektera över människovärdet. Hur värderar vi människor som vi anser är udda, konstiga eller originella. Är det okej att vara ett original? Vad är det som är roligt i det här – egentligen? Filmen fick mig att göra det till en stor filosofisk fråga.”

Kristoffer Månsson pratar lugnt och eftertänksamt. Han studerar psykologi och resonerar kring reaktionerna efter filmen. ”I Vinslöv och på anda håll menade man att det var lyteskomik och undrade varför de där korkade människorna skulle visas upp i tv. Det är något som jag hör fortfarande och det gör mig arg. Vi ville lyfta fram de positiva sidorna av det här. Ge en annan bild. Personerna i filmen är med i föreningen och de är våra stora idoler när vi träffar dem på somrarna.”

Kristoffer Månsson förstår att Anders hade det tungt efter filmen när han blev mobbad av vissa Vinslövsbor. ”Frågan är om det var filmen som drabbade Anders eller om det var personerna i omgivningen som inte kunde acceptera filmen. Grillscenen är till exempel en av de starkaste i filmen när Anders på ett sådant snyggt sätt kopplar en vardagsföreteelse till ett filosofiskt resonemang kring 'jag vill, jag kan, jag ska'. Det är ju anammade tankar inom filosofi och psykologi. Det borde vara fler som tänker som Anders.”

Precis som alla andra jag pratar med, förutom kassörskan på Kenneths livs, ser han fram emot uppföljaren. Men Kristoffer vet inte hur den ska kunna bli bättre. ”Det är svårt med filmer som handlar om människoporträtt. Jag menar, hur ska Holger bli bättre? Hur ska Anders bli bättre?”

***

Det är mörkt i Vinslöv. Det är dags att ta farväl. Innan jag gör det och innan Anders tar sin bag med bollar och den 20 år gamla golfklubban och går hem till sin lägenhet frågar jag vad han tror att den nya filmen kommer att innehålla för scener från hans liv. ”Det blir nog lite grillscener även i nästa film. De filmade när jag grillade för en skolklass. Jag tror det kommer med i tvåan. Men jag vet ju inte vad de tar med till slut.”

Mitt gamla Mojave 3-jag

2009-02-23T13:57:00.011+01:00

Det började i ett studentrum i Brickebacken 1998. Tonerna från "Out of tune" strömmade ur min rumskompis, Stefan, del av vår gemensamma miljonprogramstrea i Örebro. Jag var fast. Några år senare tåg vi båten från Malmö till Köpenhamn och såg sångaren Neil Halstead uppträda i Christiania.

Idag på bussen på väg till jobbet lyssnade jag första gången på länge igenom Mojave 3-albumet "Out of tune". Och kom fram till att Mojave 3 och jag inte har så mycket att säga varandra längre. Jag hör att det varit vackert, men känner inget.

Samtidigt som jag skriver det här passar jag på att gå tillbaka ett steg till i tiden. Då Mojave 3 var Slowdive. Och kom fram till att åtminstone Slowdives "When the sun hits" fortfarande är vansinnigt vacker.

Med laktoslobbyn till Mariestad

2009-02-22T18:29:00.006+01:00

Igår morse tog vi en hyrbil för att se hur Fredriks uppväxt var. Vi tog sikte på Mariestad. Han är uppvuxen där och eftersom Fredrik tidigare jobbade för laktoslobbyn stannade vi på en parkering i Vara. Där stod Sivan i en husvagn på stortorget och sålde ost som hon lagrat i sitt garage. Vi köpte 40 månader garagelagrad prästost och tog en sväng förbi temaparken Arn och Bert Karlssons hus. Sedan var vi framme i Mariestad och det var nästan som hemma. Hemma i Sjöstan alltså. Det var privatsponsrad isdans utanför bostadsrättsporten och nyfångad abborre till middag.

Men det var ändå väldigt skönt att komma hem och se att restaurang Göteborg har kickat igång afterski och att den där butiken, Lyxigt och Mysigt, som ligger alldeles utanför vår port, och som jag undrat vad det för en rörelse, haft vernissage idag. De hade tyvärr precis stängt när vi kom hem, så jag får återkomma med en rapport om deras omtalade spisar en annan gång.

Goda grannar

2009-02-19T22:08:00.008+01:00

Har har du det i Sjöstan? Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan. Mitt svar är samma sak varje gång: Lägenheten är toppen men när jag går utanför dörren blir jag mer tveksam. Är det här min stad? Är alla dessa sopsorterande suburbiasnubbar mina nya kompisar?

Men en bra sak har jag upptäckt. Jag har goda grannar. Träffar jag inte min danske squashkompis på Konsum kommer FLM-redaktören förbi på lördagskaffe med röda tulpaner under armen. När jag behöver låna bil för att åka till IKEA går jag bara över bron till Hyresgästföreningens förbundsjurist och när det blir söndag kommer kulturskribentpar över med båten på middag med Modernistaböcker och rödvin. Och när sänggavlarna visar sig vara för stora och måste återföras till Järfälla går man bara Sickla kanalgata ner och lånar en Dagens industri-reporters kombi.

Där har ni lite Sjöstadsromantik att förlora er i, bygdebloggen.

UPPDATERING: Dan Hallemar skriver på sin blogg, Punkthus, att man kan betrakta delar av min blogg som ett insiderreportage från stadsbyggandets nyaste trakter, just när den ska till och bli levande på riktigt. Exakt det är min ambition.

Käre John

2009-02-18T16:30:00.003+01:00

För en tid sedan såg jag Lars-Magnus Lindgrens "Änglar, finns dom?" från 1961. Jag beskrev den då som en svensk "Blåsningen" med spring i dörrar, kvinnor som beter sig som barn och en kamera som är Troellskt naturpoetisk men påtagligt ofärdig. Häromdagen såg jag något som på ytan skulle kunna ses som en uppföljare, "Käre John". Det var samma skådespelare, Christina Schollin och Jarl Kulle. Samma miljö, ett nyförälskat par i skärgårdsmiljö. Samma regissör, Lars-Magnus Lindgren. Men stämning är helt annorlunda. Tre år har gått. Och karaktärerna har inget med varandra att göra. Det är helt olika filmer. I "Käre John" är Jarl Kulle en melankolisk charmör och Christina Schollin en mer mogen kvinna. De tar ett spontanflyg till Köpenhamn, de tar ett morgondopp, de tar en sängfösare. Och precis när svärmeriet ska gå över till sex drar sig Schollin ur och Kulle blir tokig. Ja, resten får ni se själva.

För sevärd är den. Om inte annat för att se vad som ansågs vara pornografisk film 1964.

Risk för patronymikonpost

2009-02-14T15:58:00.004+01:00

Jag vet inte om ni minns hur det var på Kungsholmen. Men där fick vi någon annans patronymikonpost. Mönstret var tydligt: Systematiskt slank stora delar av Kungsholmens son-post ner i vårt brevinkast. Det var naturligtvis en markering från den infödda medelklassen. Bland Silverskölkdar och Stolpenstiernor var man inte så stöddig som enkel Johansson.

Hur det kommer att bli med den saken här i Sjöstan vet jag inte än, men risken för upprepning av patronymikonmobbning är uppenbar. När jag studerade skylten i trapphuset imorse var vi de enda sonarna i huset. Snart får man börja sortera Gustavssons post.

Nu är jag en i sjöstadsgänget!

2009-02-12T11:01:00.001+01:00

Se här för bevis.

Tips till marknadshyresvänner

2009-02-10T10:23:00.011+01:00

Jag brukar försöka hålla borta jobbet från den här bloggen. Jag gjorde ett undantag när Fastighetsägarna gjorde en Bagdad Bob. Och nu är det dags för ännu ett.

Dagens industri hade igår en ledare där rubriken var ”Besked om fria hyror viktigast för byggandet” (Dagens industris ledare finns av någon teknikfientlig anledning inte tillgänglig på nätet). Med fria hyror menar de marknadshyror. Ledaren dundrar på om att hyresregleringen är det största hindret för byggandet av hyresrätter. Och om marknadshyror infördes skulle bostadsbyggandet ta fart.

Att hyressättningen uppdaterades 2006, med det som kallas presumtionshyror (namnet!), nämner man inte. Kanske tyckte man inte att det var viktigt att berätta för sina läsare. Det brukar ju räcka med att namedroppa ”hyresreglering” och ”Trabantkö” för att leda marknadshyrestesen i bevis. Presumtionshyror innebär att fastighetsägaren har möjlighet att ta ut högre hyror, under de tio första åren, än vad det bruksvärdet (namnet!) i normala fall hade tillåtit. Som exempel kan man ta Hammarby sjöstad (vad annars?) där hyresnivån för nybyggnation i princip ligger på marknadshyresnivåer. Detta tillägg till bruksvärdet har tillkommit för att säkra att fastighetsägaren får betalt för nyproduktion och god avkastning på kapital.

Om man vill stimulera byggandet finns det med andra ord betydligt bättre politiska åtgärdar att ta till än hyran. Bostadsbyggandet bromsas mer av betydligt mer av produktionskostnader och markbrist än av hyressättningen. Mitt tips till marknadshyresförespråkare, som Dagens industris ledarredaktion, blir alltså att om ni ska motivera marknadshyror så släpp byggandet. Sambandet är svagt och jag förutsätter att ni har bättre argument en så.

En annan sak som måste vägas in i hyresfrågan är konsumentskyddet. Bruksvärdet finns framför allt för att säkra hyresgästens besittningsskydd. Frågan måste då ställas om det är värt att införa marknadshyror, och kraftigt urholka besittningsskyddet, för att vinna en liten del nybyggnation.

Så, skönt, då var det ute ur systemet. Nu kan vi återgå till att diskutera lakritspuck.

Roligt om Vinslöv

2009-02-09T17:18:00.006+01:00

Igår kväll stod jag som alla söndagar och stekte biff. Det skulle bjudas på middag. Stina och Jens kom söndagsfina med Mariannekarameller och Aftonbladet. Anledningen till Aftonbladet var att det stod en liten blänkare i kulturdelen om mitt och Jens Vinslövsreportage från senaste numret av FLM. Ja, inget märkvärdigt bara en liten blänkare, som sagt. Signerad, visserligen, av någon som heter Pia, men inte mer än att den inte finns på nätet. Hon, Pia, tyckte att Vinslövtexten var rolig. Det var naturligtvis kul att höra. Men roligt? Jag har nog aldrig skrivit något så allvarligt som Vinslöv och så uppfattas det som roligt. Hur Mariannekaramellerna smakade? Mint.

Skvaller i Sjöstan

2009-02-07T15:46:00.002+01:00

Min rss ha fått tillökning. Den här sidan: Skvaller och nyheter i Hammarby sjöstad. Där får man till exempel veta att om man går till till det nyöppnade Thaistället och viskar "skvaller i Sjöstan" får man en wok på köpet. Man får även veta att på söndag, ja, då kommer fiskbilen. Och det här postupproret måste man naturligtvis stödja.

Karin kollar Sjöstaden

2009-02-07T15:21:00.010+01:00

Karin kollar bryggorna vid Sickla udde

Karin kollar Ekbacken

Karin kollar Hammarbybacken

Karin kollar den lilla världen i Sickla

Karin kollar ny färg i sovrummet

Den lilla världen

2009-02-06T18:29:00.004+01:00

Igår förberedde jag mig på att gå in i den lilla världen genom att storhandla på Willys i Sickla. Och just nu målar tre polacker lägenheten vit samtidigt som eurodisco strömmar ur den lilla köksradion. Om ni inte redan fattat det redan kommer det här att bli en mer eller mindre renodlad sjöstadsblogg från den lilla världen från och med nu.

Kirurgisk marknadsföring i bloggformat

2009-02-05T11:02:00.006+01:00

När jag läste marknadsföring vid Örebro universitet för tio år sedan hade jag en lärare som berättade att kirurgisk marknadsföring, det var framtiden det. Den har säkert varit här ett tag, framtiden, men igår damp den ner i min inkorg. Eftersom jag varit på balett en gång fick jag igår följande mejl:

Hej André,

jag skriver för PR-byrån Jung. Jag tror, efter att ha läst din blogg, att det här är något som skulle kunna vara intressant för dig. Nu på onsdag, 11 februari, öppnar utställningen ”Maria Callas & Swarovski: Jewels on Stage” på Kungliga Operan. Utställningen visas i Guldfoajén och firar artisten och myten Maria Callas och hennes liv i operans rampljus. Här har du chansen att få en unik inblick i en divas spännande scenkarriär.

Gudrun Schymans förlossningsfilm är stulen

2009-02-04T17:49:00.005+01:00

Igår var jag på föräldragrupp. Vi fick lära oss detaljkunskaper om slemproppen och vad mannens uppgift är under förlossningen. Men vi fick även se film (VHS, såklart). Jag hade hoppats på Gudrun Schymans kultförklarade förlossninsgfilm, men den var stulen så fick vi se en modern version med närvarande män som masserade kvinnan under värkarna till finstämd gitarrpop. Inget fel med det, men jag hade verkligen sett fram emot att se lite landstingsmiljö från det socialistiska 70-talet. Och Gudrun ska ju var en jävel på profylax.

Imorse blev jag kompenserad. När jag klippte mig på salong Wig satt Gudrun i frisörstolen intill. Hon pratade febrigt om finanskrisen. Jag tänkte men vågade inte fråga om profylaxtips.

Vi flyttade för sopornas skull

2009-02-02T15:22:00.008+01:00

Vi hann inte ens öppna dörren till Sjöstaden innan ett TV-team från den kanadensiska kanalen Alternative channel hade gjort ett inslag om vår närvaro. Programledaren haffade oss på en salladsresturang vid Sickla kaj. Jo, förstår ni, sa hon, jag håller på att göra ett inslag om Hammarby Sjöstad ur ett hållbarhetsperspektiv. Ni är nyinflyttade, inte sant? Så lämpligt. Då undrar jag om jag skulle kunna få intervjua er, sa programledaren och log ett marinbiologleende.

Det fick hon naturligtvis och Karin fick representera firma Johansson-Olsson. Så medan jag åt en italiensk sallad satt Karin framför kameran och berättade om att vi flyttat till Sjöstaden för att sopsorteringen hade ett så fint renommé där och att vi var så evinnerligt trötta på råttorna i innerstan.

Inslaget går att se här om cirka två veckor.

Installerad i Sjöstaden

2009-02-02T11:32:00.001+01:00

Fredrik, Joacim och Jens skeppar in Sjuan-stolar i Sjöstaden.

Lakritsnostalgi

2009-01-28T20:09:00.003+01:00

Är det något jag haft svårt för genom åren så är det glassnostalgikern. Han, eller hon, kan sitta och yra om hur ofattbart sorgligt det är att lakritspuck försvann från GB Glace-menyn någon gång i slutet på 80-talet. Den som var så smarrig! Saltlakrits och vaniljglass, tänk vilken god kombination.

Ja, ni hör ju själva vilket bedrägeri. Den försvann för att den smakade skit. Men nu har jag åkt dit på samma sak. I två dagar har jag sprungit runt i Pressbyråer och Seven eleven-butiker i jakt på plopp. Ja, inte vilken skitplopp som helst utan saltlakritsplopp. Saltlakrits och choklad, tänk vilken god kombination! Först idag hittade jag den, och Annina Rabe, vid Odenplans Pressbyrå. Där låg den salta chokladploppen - och där stod hon, Annina, och bläddrade i salta litteraturmagasin. Jag gnällde över att jag inte hittade nya FLM och hon rynkade på näsan när jag stolt visade min salta plopp.

Bäst 2008 om reklamarna från Avesta får bestämma

2009-01-26T09:50:00.008+01:00

När jag skrev om pappas gamla julklappsblandband "Real Music" för några veckor sedan högg Lundvall direkt. Han skrev i en komentar att: "Ok, du verkar vara i behov av hjälp. Det kommer en så kallad compact disc i ett så kallat kuvert inom kort." Och eftersom man kan lita på pappas poppolare Lundvall damp en dubbelskiva ner i mitt brevinkast för ett par veckor sedan. "Synliga och Dolda 2008" hette skivan. Flera nya bekantskapar - som till exempel Vampire Weekend och deras låt "M79".

En annan favorit från skivan är Julia Kents "Arlanda".

Tack, Lundvall!

PS. Om någon är intresserad av dubbelskivan i sin helhet kan ni naturligtvis mejla mig så skickar jag låtlistan.

Om inte du kommer till Sjöstaden - kommer Sjöstaden till dig

2009-01-23T13:52:00.003+01:00

För en stund sedan åt jag lunch med arkitekt Andersson på restaurang Victoria. Eftersom jag hade Andersson till bords tog jag tillfället i akt och frågade vad han tyckte om Sjöstaden (att nämna Hammarby i namnet kan leda tankarna fel) i stadsplaneringssynpunkt. Han menade att man kan konstatera att det inte byggts något bättre sedan 1945. När jag lite oroligt undrade om han trodde att jag skulle tycka att det var ett stort steg att flytta från innerstaden drog han luggen från ögat och lutade sig mot mig: "Om inte du kommer till Sjöstaden - kommer Sjöstaden till dig."

Och det stämmer såklart. Bor man i Stockholms innerstad så är det omöjligt att inte påverkas av den rörelse i Stockholm som har så många namn men som egentligen är samma sak: bostadsrättifiering, konsultholmen, gentrifiering, sjöstadssjukan. Allt det där.

Det Stora Vinslöv-repet i FLM

2009-01-22T18:34:00.004+01:00

Ja, då är nya FLM äntligen tryckt och Det Stora Vinslöv-repet finns att läsa. Tunbjörkanstrukna bilder från Jens och text från mig. Åtta sidor sammanlagt. Beställ här. Eller köp i butik här.

UPPDATERING: Mer fina foton från Jens och Vinslöv här.

Korea och Kungsholmen by night

2009-01-17T16:22:00.002+01:00

Efter Appelqvistspelningen gick vi - Mattias, Katja, Karin och jag - till Gondolen för en liten sängfösare. Klockan var inte mer än elva. Ändå var Kungsholmen helt svart. Inte ett ljus syntes från Gondolens utsikt. Enda skillnaden från det nattsvarta Nordkorea är att konsulterna på holmen lagt sig tidigt för att ladda inför veckans höjdpunkt. Lördagsbrunchen.

Världens bästa Hans

2009-01-17T12:47:00.003+01:00

Det var säkert fyra år sedan jag senast såg honom live. Hans Appelqvist var helt hela annorlunda, men precis som vanligt igår på Kägelbanan. Allt känns igen men det känns omtumlande nytt. Inget är som förr men hans värld är sig lik. Och så vidare.

Erik Olssonfieringen av Stockholm stoppad

2009-01-15T12:58:00.007+01:00

Mattias brukar skicka bloggiga epost till mig och när de innehåller min gamla kompis Erik Olsson kan man naturligtvuis inte hålla sig från att publicera dem:

Det är intressant att gentrifieringen i samband med högkonjunkturen stoppade hundra meter hemifrån på Hägerstensåsen. Titta här, och på bilden ovan, Residence-bostadsrätter för minimalistmaterialistiska exhibitionister värdiga vilken Sjöstad som helst - bara hundra meter bort! Givetvis står alla utom två tomma.

Och på andra sidan gatan ligger detta. Bara hundra meter bort, som sagt. Men en helt annan värld än den där socialgrupp tre rastar skällande bestar utanför sovrumsfönstret och nazistorganisationen Patriot står för de offentliga politiska budskapen.

Revolutionary road - filmen (nästan) lika bra som boken

2009-01-14T10:42:00.007+01:00

Snart går filmen Revolutionary road upp i Sverige och för er som gillade boken och undrar om filmen gör den rättvisa kan jag ge ett lugnande besked. Sam Mendes filmatisering är bokstavligt lojal mot Richard Yates roman från 1961. Och eftersom boken är briljant blir även filmen fantastisk. Bäst skildrar Kate Winslet hemmafrun April Wheeler. Ett magiskt porträtt av den deprimerade frun i förorten.

Kopplingen till January Jones karaktär Betty Draper i Mad Men är slående: Samma strålande skådespeleri och samma suburbia. Samma hemmafrushelvete och samma tilltagande frånvaro av liv.

Fel film vann

2009-01-12T22:19:00.002+01:00

Jan Troell var briljant. Ruben Östlund är briljant. Hur svårt ska det vara att hålla isär?

Varggål och getvarg

2009-01-11T22:04:00.001+01:00

Idag var jag och tittade på vargålen på Cosmonova. Visningen gick under namnet Deep sea och det var där den låg, vargålen, och ruvande på att en sjöborre skulle virvla förbi. Det fick mig att tänka på getvargen. Var den ligger och ruvar vet jag inte. Men enligt en gammal pingispolares pappa brukar den stryka omkring på åkrarna i Avesta. Den ser enligt uppgift ut, vilket ni säkert listat ut, som en blandning mellan en get och en varg. Jag lovar att hojta till när den dyker upp på Cosmonova.

Sjuan-sjukan i Sjöstaden

2009-01-11T12:26:00.004+01:00

När man ska flytta till Sjöstaden måste man uppdatera sina matsalsmöbler. I ett försök att bryta mot Sjuan-sjukan i Sjöstaden beställde vi fyra uppkäftiga, svarta stolar med namnet EW3. Som ni kan se på bilden blev de lite små. Retur.

Igår ringde pappa från en antikvitethandlare i Sala och frågade om han skulle köpa fyra stolar från Arne Jacobson. Sjuan.

Nu kan vi med andra med gott Sjöstadssamvete möblera vår nya lägenhet. Nu återstår bara taklampan kotten.

Leaving Kungsholmen

2009-01-06T19:15:00.006+01:00

- Jag tänkte precis likadant om Järvsöfax igår. Ja, det är märkligt det där. Men de skriver ju likadant i tidningarna nu för tiden. Samma sak i Expressen som i Aftonbladet. Nyss stod det att kvinnor vill ha 1,4 barn. Vad får de allt ifrån? Men Bomben har de inte vågat sig på! Ja, fotbollen har de tippat, men hockeyn hittar jag inte. Vi ska ta och lägga ett spel på det, du och jag, när vi fikat klart.

Två män i 70-årsåledern dricker varsin slät kopp kaffe på Thelins konditori på Kungsholmen. Klientelet på fiket är som vanligt blandat: Fyra ungdomar surfar och dricker latte, två väninnor äter ceasarsallad, och två män gör high five när de ser att konditoriet har semlor. Thelins tror jag sammanfattar den delen av Kungsholmen kring Fridhemsplan bra: Det är, som sagt, blandat. Västermalmsgallerian måste undra var den hamnat med sina skitnödiga barnvagnar och kissnödiga barn.

Nej, man kommer att sakna ställen som Thelins i Sjöstaden. Kungsholmen blir i och för sig allt mer Konsultholmen, men det är bit kvar till Sjöstaden. Där tror alla att Bomben är en förkortning på Kavaljit Singhs ”Finansbomben”. Och Järvsöfax, var det inte så den där norrländska älgskinnsfilofaxen hette som vi fick från firman förra året?

PS. När Karin och jag åt lunch på Thelins idag glömde de hennes grillade macka och vi fick vänta tio minuter på maten. Som plåster på såren fick med oss en valnötslimpa hem. Samma valnötslimpa som jag gissar går loss på en hundring i Sjöstaden.