Grabben som blev bred

Michael Nyqvist skriver en autograf till min mamma.

Den här texten är publicerad i senaste numret av FLM, en kulturtidskrift om film.

Ingen svensk skådespelare har gjort lika många huvudroller, och ingen annans filmer har blivit lika populära. Michael Nyqvist är årtioendets svenska filmperson.

”Jag började med att bli stockblyg, så jag hoppas att du fick ur mig något. Jag blev helt okaxig plötsligt.” Intervjun är slut. Michael Nyqvist skriver en autograf till min mamma. Han ursäktar sig för att han blivit blyg av att få representera svensk film på 00-talet.

Det är nämligen därför jag sitter här, för att ingen annan än han är mer svensk film. Michael Nyqvist har spelat in tjugotalet filmer sedan Tillsammans år 2000, med biroller som gangsterboss i Iskariot och hämnare i Wallander: Mastermind. Bredden är påtaglig även i huvudrollerna: Från Kristian Petris pretentioner till Kjell Sundvalls snusförnuft. Oavsett genre har Michael Nyqvists namn stått överst när eftertexten tonat fram. Klart grabben blir blyg.

Själv menar han att succén bygger på trovärdighet. Det är något som Michael Nyqvist ständigt återkommer till. Han vill vara trovärdig på det brittiska skådespelarsättet där man kan spela det mesta med bibehållen status. Att posera är det värsta han vet. Han hatar uppblåsta och pretentiösa skådespelare.

Men är inte Norénskådis det mest pretentiösa man kan vara?

”Jag tycker inte det. För där formulerar vi tankar som man tänker, men som man inte vågar säga. Det är inte pretentiöst, tvärtom. Det är breda grejer som Norén har gjort."

Du förekommer en del i Noréns En dramatikers dagbok. Vad tycker du om bilden han tecknar av dig?

”Jag har inte läst den. Jag tycker inte om när folk uttalar sig om mig.”

Han skriver att det är synd att ditt behov av att bli omtyckt är så starkt. Och att när man går in i det folkliga rummet påverkas skådespeleriet negativt.

”Lars känner mig väldigt väl som skådespelare. Jag måste ta en sådan analys av honom på allvar. Samtidigt tycker jag att man ska spela som vore det Hamlet även om det är Svenne Banan man ska gestalta. Men jag hatar när folk uttalar sig om mitt psyke innan de frågar mig.”

Lukas Moodyssons Tillsammans är fortfarande den film han tycker mest om. ”Jag hade en sorgsen gubbe där. Jag gillade ämnet, det politiska och nostalgin.” Jag undrar om det också är den rollen som ligger honom närmast. Michael Nyqvist skrattar. ”Du menar att han är alkoholist? Jag gillar hans ärliga uppsåt och hans struliga liv. Det kan jag faktiskt känna igen mig i. Man vill så väl. Där finns en blues som jag har rätt nära till.”

Han bjuder på snus och sträcker på sig. ”Hur det gick till när jag blev svensk film på 00-talet? Jag tror att det beror på att jag kom in i filmbranschen från Norén och tar mina uppgifter på blodigt allvar. Det spelar ingen roll om det är komedier. Jag är väldigt road av mitt yrke. Och det kan vara extremt aggressiva människor som i Hem ljuva hem, där jag spelar hustrumisshandlare. Eller en konstnärlig sökare i Såsom i himmelen, eller en alkis i Tillsammans."

Michael skruvar på sig i stolen. Vi sitter i ett kalt konferensrum hos Michaels agent på Drottninggatan. Han vänder blicken neråt. ”Fan, jag blir blyg av det här. Vad hedrande”.


Foto: Jens Eriksson

Min mamma, som nog är ditt största fan, menar att din bästa roll är bonden i Grabben i graven bredvid.

”Det beror på hans uppriktighet. Men Kjelle (Sundvall) var nervös på mig: 'jävla Dramaten-skådis!' Han tyckte inte att vi behövde ta om scenerna. Det räckte med en tagning. Han brukar säga så: 'Kan inte göras bättre, inte ett öga torrt, nästa scen.'”

Micke berättar att Norén ringde när han hört om bonderollen. Han frågade varför. Och undrade om Micke inte var riktigt klok. ”Jag bara garvade. Det lät så jävla roligt. Det lät så Norénskt.”

Men har han inte en poäng i att det kan vara svårt att gå till en roll som har ett bredare tilltal?

”Det finns inte hög- och lågkultur. Jag är inget fan av musikal och buskis. Det är inte min smak. Men att döma ut på det på det sättet tycker jag är så jävla stockholmsmässigt fjompigt.”

Alla filmer som Michael Nyqvist upplever som enbart kommersiella och spekulativa tackar han nej till. Men han ångrar att han nobbade en Bondfilm. ”Rollen var i stort sett att jag fick fem skott i skallen och skrek 'Mr Bond!'. Jag tyckte att det var för litet. Det hade varit rätt coolt idag.”

2004 gjorde Kay Pollak comeback med publiksuccén Såsom i himmelen. Michael Nyqvist spelar en berömd dirigent som kommer hem och vänder upp och ner på hela byn. ”Jag fick hoppa in i en hel värld av musik och lära mig dirigera och spela fiol, det var fantastiskt. Men jag blev blyg inför vissa scener. Jag tyckte det var för uppenbart vad vi menade.”

Pollak var den stora politiska filmaren under 00-talet. Han fångade och spred New Age på ett skickligt sätt i Såsom i himmelen, där han predikar att om man bara väljer glädje så ordnar sig allt.

Hur ser du på Pollaks politiska dimension?

”Jag delar inte riktigt den. Jag har svårt för frälsning och att någon annan ska säga hur man ska vara. Där är jag mer anarkist.”

Stieg Larssons politiska budskap passar honom bättre, säger han. Den antirasistiska och antikapitalistiska sidan hos honom var anledningen till att Michael Nyqvist tackade ja till att spela journalisten Micke Blomkvist i Millenniumtrilogin och fick avrunda decenniet med ännu en publikframgång. ”Jag var ju själv där och donade i olika politiska grupper när jag var yngre. Jag tycker fortfarande samhället är fult. Man kan göra det bättre.”

När man nämner ditt namn bland medelålders kvinnor blir de alldeles mjuka. Jag tror att det beror på att du representerar en modern manstyp. En mix av klassiska manliga egenskaper och den känslighet som finns i flera av dina roller.

”Micke Blomkvist har ju det där. Han är empatisk men drämmer han till när han blir förbannad. Jag blir glad när du säger det. Jag kan nog säga att jag löst vissa scener på ett emotionellt sätt, där kanske andra skulle bara veva runt och ha sönder scenografin. Min emotion går mer ut på att man går sönder själv.”

Innan han skriver hälsningen till min mamma berättar han att drömmen är att spela Willy Wonka ena dagen och en fransk film om otrohetens förbannande tjusning den andra. Den blandningen gör honom lycklig. En blandning som redan gjort att Michael Nyqvist inte bara charmar Marimekko-damer på Dramaten. Under 00-talet förförde han även en hel generation Lindex-ladies på vita duken.

Svensk politisk film på 00-talet

Michael Nyqvist - huvudrollsinnehavare i den mest politiska filmen på 00-talet, "Så som i himmelen". Foto: Swejens

I nya numret av FLM intervjuar jag Micael Nyqvist. Motivet till intervjun är att han mer än någon annan representerar svensk film på 00-talet. Men motivet kunde lika gärna varit att han var den som spelade den tyngsta politiska huvudrollen under 00-talet. I Kay Pollaks "Såsom i himmelen".

Ja, det där har filmkritiker svårt att förstå. När de i samma FLM-nummer ska svara på frågan om svensk film var politisk, är det bara en, Malin Krutmeijer, som överhuvudtaget nämner Pollaks politiska frälsarfilm. Nej, politisk film enligt svenska filmkritiker är garanterat vänster och gärna svartvita. I den fyrkantiga formeln passar inte Kay Pollak in. Men det gör Roy Andersson och Lukas Moodysson. För de är garanterat vänster. Och svartvita.

UPPDATERING: Kul att Jenny Leonardz på SvD läser sin FLM noga. Men det hade såklart varit på sin plats att nämna FLM i sammanhanget.

Jorden de ärvde: De bortglömda och briljanta adelsporträtten

Björn på balkongen hos en småbarnsförälder i Sjöstan.

Det var en lördag för fyra år sedan. Björn och jag var på Almare stäket och tittade på hästpolo. Vi var inte många i publiken som stod och blickade ut mot den sex fotbollsplaner stora spelplanen. Men jag minns att bredvid oss stod ett moderat kommunalråd i en sådan där tunn täckjacka i jordnära färg som fint folk bär när hösten härjar. Jag minns att hon, kommunalrådet, underströk hur man aldrig skulle underskatta sossarnas förmåga att vinna val. Det kunde de, såssarna, vinna val.

Jag försökte memorera allt kommunalrådet sa samtidigt som jag slogs av att de argentinska hästpoloskötarna var de enda som förmådde träffa den vita plastbollen mer än en gång. Hur den Ralph Lauren-klädda överklassens oduglighet på hästarna påminde mig om min squashklubb i Vasastan där eftermiddagspasset med mellanchefskollegan blir till pardans i dåligt bollsinne i dyra sportkläder.

Det var ju viktigt att jag kunde hjälpa Björn att få med några smaskiga citat till den kommande boken om överklassen. Den skulle då, för drygt fyra år sedan, handla om överklassen i en bredare och mer livsstilsmässig mening. Lite hästpolohöger här och lite bubbelbrackighet där.

Men det blev ingen bok om det. Istället växte ”Jorden de ärvde” fram. En bok om adeln och jorden. Om hur den uråldriga lagen om arvsrätt, fideikomiss, lever kvar i den politiska kulissen.

Björn blev plötsligt en politisk reporter. Från att ha varit en knattereporter som pallade kulturnyheter blev han en politisk reporter i Polo sport-kläder som försiktigt fångar fjärilar med håv för att sedan sticka nålen i dem. ”Jorden de ärvde” är full av uppnålade fjärilar (för många enligt Åsa Linderborg). Jag tror att det är en samling porträtt av adeln från 2009 som man kommer att minnas när fideikomisshajpen lagt sig. För det är trots allt de uppnålade adelsmännen som är "Jorden de ärvdes" stora suveräner (Göran Greider beskrev det som ”guldkornen lyser på nästan varje sida”). På ett sätt är det litet sorgligt att boken blivit en politiskt nyhet om arkaisk arvsrätt. Alltför många verkar glömma de briljanta adelsporträtten.

Och glöm för guds skulle inte passagen på sidan 95. Den där Björn joggar med en småbarnsförälder från Hammarby sjöstad. Där har ni ett garanterat guldkorn.

Lunch med herr Gustafsson själv

”I Sverige finns mycket skog.”

Det är första meningen i gammal avhandling. Lars Gustafsson läste inte längre än så, men den har påverkat honom mycket. Det blev hans stilideal. Han bestämde sig att den typen av övertydlig poesi ska genomsyra hans prosa.

Jag och herr Gustafsson själv sitter i en sliten skinnsoffa på Operabaren när han berättar detta. Vi äter råbiff med pommes frites. Mitt emot sitter Björn. Det är han som sammanfört oss. En försenad födelsedagspresent: En lunch med min svenska favoritförfattare. Jag har satt på mig bästa kulturborgardräkten: Röda manchesterbyxor från Hackett, Trickers-kängor och slips från Paul Smith. Lars Gustafsson har rutig kostym och dricker en tysk trollöl.

Redan innan vi slagit oss ner märker jag att det råder ett missförstånd om vad jag är för typ. Gustafsson tror att jag skriver på Expressens kultursida, precis som Björn. Jag låter missuppfattningen leva vidare. Tänker att det passar presenten.

Jag frågar om vi är grannar, jag och Gustafsson. I en radiointervju från i somras inleddes programmet med att reportern berättade att de befann sig hemma hos Lars Gustafsson i hans ljusa lägenhet i Hammarby Sjöstad. Men vi är inte grannar. Fru Blomqvist, som Gustafsson kallar sin fru, är noga med det: Att de bor på andra sidan sjön, på Södermalmssidan. Det gör mig litet besviken. Jag berättar att jag har levt i förhoppningen att det stämde. Hur bra det vore för Sjöstan att ha Lars Gustafsson i byn. En bra balans till Sjöstadsbokhyllan vars själ finns i en inbunden Jan Guillou-roman. Lars Gustafsson skrockar. Han upptäckte till sin förskräckelse att hans far hade flera inbundna Guillou-romaner. När han försökte skänka dem till en bokhandlare i Norberg fick han nobben. Det där var inget för Norberg. Det är så man får veta på djupet vad ett litterärt verk är värt.

Lunchen är djup. Björn ställer en fråga som visar sig vara 13 kilometer. Han värderar frågor så, Lars Gustafsson, efter hur djupa de är. Den här handlar om matematikens poetiska kvaliteter. Det visar sig att det enligt Gustafsson finns tre personer i Europa som förstått den formeln. En av dem är död. Eller lever han i själva verket?

Jag lyckas inte greppa ekvationen men förstår varför Lars Gustafssons romaner ofta drar iväg i förförande matematiska stickspår. En snillrik matematisk formel är i Gustafssons värld perfekt poesi. Samtalet drar sedan iväg om Yllets värde stämmer överens med Googles nya affärsmodell och hur slovenerna kan tänkas uppfatta översättningen av Dekanen.



När vi dricker kaffe signerar Lars Gustafsson mitt exemplar av Fru Sorgedahls vita vackra armar: "André, har förstått hur djupt man kan komma i Norberg. Lars G 22.11.09"

Norberg? En liten håla i norra Västmanland, endast ett par mil från min uppväxtort i Avesta.

I Norberg finns mycket skog.

PS. Här kan ni läsa Lars Gustafssons blogg. Och här kan ni läsa Björn af Kleens blogg.

Hur mycket är en schlagerstjärna värd?

Jag har ju försökt sätta fingret på Sjöstan ett tag nu. Ibland får jag hjälp. Dan Hallemar skrev i City om hur Sjöstan söker efter sin identitet genom att till exempel blogga om att Thorstens Flincks bror spottats på Coop. Och att Fredrik Kempe typ har setts äta glass på Tårtan. Människor som ger staden själ.

Men undrar om inte det här lilla blogginlägget säger ännu mer om tillståndet i byn: Ett stilla tips om att man på TV4 nu kan se en lägenhet från Sjöstan värderas av två olika mäklare. Man undrar hur man värderar en schlagerstjärna. Är det möjligen mer värt än ordnad ekonomi i föreningen och att kassören är auktoriserad revisor?

Loord-lobbyism

För ett par veckor sedan messade mamma om att det var dags byta efternamn till Loord. Idag kom ett vykort från samma mamma där hon i rollen som farmor gratulerade Frank på hans namnsdag. Kortet var adresserat med Frank Olsson (snart Loord).

Det här är inget nytt. Loord-lobbyismen har pågått i många år. Jag minns tydligt hur mamma kunde monologisera en hel middag om hur fint det vore om jag och min bror Mattias förde det annars utdöende släktnamnet vidare. Pappa grymtade alltid något om fjolligt och att han minsann aldrig skulle låta sig påverkas av Loord-lobbyn och byta bort Johansson.

Loord följer en linje. Mamma har alltid varit fascinerad av att pynta villan i bruksorten med franska finheter. Katten hette Cherie, jag André och hade det inte varit för pappa hade lillebror hetat Pierre. Loord är inte franskt, men det är, på ett kanske litet skruvat sätt, fint. Och tyskt. Det var min mormors flicknamn och nu håller det på att dö ut. Ja, inte helt såklart, det finns 52 Loordar i Sverige. Men mormor Sonjas gren slutar växa om jag och min bror inte lyder Loord-lobbyn.

När jag twittrade om detta för ett par veckor sedan fick mamma support. Min gamla Jet Set Junta-vän, Tor, skrev att det var den finaste present jag kunde ge till min son. En annan gammal Jet Set Junta-kompis, Mattias, menade däremot att namnbyte och flytt till Sjöstan var en ovanligt olycklig kombination.

Men kanske inte är en sådan dum tanke ändå, Loord. Det finns ju redan 272 814 Johansson, och bara 52 Loord. För barnens skull. Jag menar Frank Loord: En fantastisk kombination av tuff skinnjacka och tysk fuskadel.

Göteborg i City

Här följer min text om restuarang Göteborg från tidningen City i torsdags:

Jag går till Göteborg för när man är ny i byn vill man lära känna sina grannar. Man kan ta både båt och spårvagn till restaurang Göteborg. Precis som i staden. Och restaurangens riktnummer är 031. Men jag har nyligen flyttat till Sjöstan och går till min kvarterskrog.

Göteborg är som ett litet bättre Hammarby sjöstad. Som det ser ut i en mäklarannons. En egen stad som lever ett eget liv vid bryggorna, samtidigt som det har innerstadskvaliteter. Ett Hammarby sjöstad som inte bara är Bugabobefolkning där proppmätta mellanchefer sitter på balkongen och producerar Powerpoints. Nej, på restaurang Göteborgs barbryggor samsas stölande muskelmän (som har kommit i bananbåt) med rosérosiga bögpar, samtidigt som ett gäng revisorer skålar i Staropramen och sneglar på caipirinhakvinnorna ett bryggetage ner.

En bra sommardag på Göteborgs bryggor kan man rentav få för sig att man inte bor i ett supersömnigt semisuburbia. Att inte alla i byn hellre sopsorterar än tar sig en sängfösare på kvarterskrogen. Därför är bryggorna på Göteborg min nya favoritbar.